Sagan om ringen (2001)
En film man vill bo i
Lagom efter årsbästalistan kommer årets största film. Det gör inget. Den kan få hamna få decenniebästlistan istället.
För ett antal år sedan utkom en särdeles pampig utgåva av "Sagan om ringen", med femtio helsidesillustrationer i färg av Alan Lee. Fantastiska bilder, detaljerade och samtidigt magiska, som man ville gå in i, leva i. Nu kan man det.
Ibland kan ett oerhört ansvar hamna i händerna på den mest oväntade person. Jag tänker förstås både på lille Frodo och lille Peter Jackson. Kanske kan man inte jämföra vikten av att rädda hela världen från att hamna i ondskans garn och att lyckas med en filmatisering av ett litterärt verk, men jag är ungefär lika imponerad av båda två.
Att filma böcker är vanskligt. Man måste ta bort saker, förenkla en del, förtydliga en del. Annars blir det ingen film, utan bara en serie visualiseringar av texten. Frågan är bara vad som ska ändras, och den blir extra tillspetsad när en oändliljon läsare har sina egna och bestämda åsikter. Peter Jackson har lyssnat på en enda läsare, nämligen sig själv, och med hjälp av sin ständiga manuskompanjon (och signifikanta andra) Frances Walsh skrivit film av det. Skillnaderna är uppenbara. Frodo tar i boken en oerhörd tid på sig att lämna sitt Shire, här går det i ett nafs, exempelvis. Vad som är smått mirakulöst är hur snabbt man fogar sig, struntar i sina inre protester och ser filmen på Jackson villkor, tystad av kraften och självsäkerheten i hans berättande.
Förkortningarna och genvägarna har två mycket goda funktioner. Dels låter de filmen röra sig i sitt eget tempo - låter den verkligen vara en film i ordet bästa bemärkelse, som ber, nej befaller, om att ses på bio. Dels betyder det att det finns massor kvar att upptäcka i böckerna medan man väntar på uppföljarna. Jackson har överlåtit åt oss att uppleva exempelvis den elaka gamla skogen och Tom Bombadill i bokform, medan han gjort underverk med bland annat Mordor, Rivendell och Morias grottor, med ett troll som knäcker allt.
Stridsscenerna är fantastiska, men klokt nog ganska traditionellt filmade. Ingen bullet-time här, men nog så snyggt och spännande. Samtidigt törs Jackson också sakta in, stanna upp på de vackra platserna och låta oss hämta andan. I rummet mellan det grymma, det omtumlande och det vackra ligger kanske filmens allra största behållning.
Kort om skådespelarna. Jackson har valt rätt sådana. Särskilt kan man nämna Viggo Mortensen, om vilken det ryktades att han drabbades av skådespelaråkomman Blev-Sin-Roll. Det kan man faktiskt tro. Elijah Wood är en utmärkt Frodo, Sean Astin är en ännu bättre Sam och Ian McKellen är helt enkelt Gandalf, där livsglädje, livsvisdom och en oerhörd pondus möts. Alla är bra, till och med Liv Tyler fungerar. Resultatet är att "Sagan om ringen" faktiskt är ännu mer spännande, fängslande och gripande än imponerande. En film att älska, rentav, bara man för en stund tillåter sig att vara lite barnslig, lite mottaglig för sagor. Fast det borde man ju vid närmare eftertanke vara jämt. Man blir nog en bättre människa då.
Min enda riktiga varning - helt fristående från filmen - är för den svenska textningen, som tyvärr har byggts på kvasipoeten Åke Ohlmarks "egensinniga" och rent ut sagt dåliga översättning av böckerna. Titta på bilderna istället, förslagsvis. Även om man kan hitta andra småsaker att lite milt kritisera (kanske en barnsligt komisk scen för mycket, kanske lite genomskinliga effekter vid något enstaka tillfälle) finns det ingen som helst anledning att inte ge "Sagan om ringen" så många russin som det är möjligt. Det vore faktiskt helt sjukt att inte göra det.
© Anders Lindahl2001-12-20
Det finns fler recensioner på den här.
Läs mer >>