Poor Things (2023)

Lanthimos är aldrig lagom

Det blir alltid något speciellt. Yorgos Lanthimos har karvat ut sin egen nisch. Skapat sitt eget universum. Lagt sin egen ribba som ingen annan riktigt behöver bry sig om att försöka nå upp till. Det är inte den enda ribban man kan lägga. Det går att göra fantastiska filmer på andra sätt också. Men med honom vid rodret vet vi numera att det aldrig kan bli alldagligt, genomsnittligt eller lättglömt. Om man sedan fullständigt sväljer hela betet och dyrkar varje verk som något rent gudomligt kan variera. Det är tillåtet att hysa invändningar och ställa sig provocerande, ibland obekväma, frågor under vistelsen i hans världar. Och bara det fenomenet, detta faktum säger någonting.

Numera har han också något av radarpartner i manusförfattaren Tony McNamara, liksom några skådespelare som han måste ha byggt upp ett speciellt förtroende med, inte minst Emma Stone. Trion sammanstrålade i ”The Favourite”, en film som går ut utanpå det mesta i den där speciella genren där historia möter fantasi och det inte är nödvändigt att hålla sig till den bokstavliga sanningen för att säga något sant – och framför allt intressant. Här rör vi oss också också i någon form av historiska miljöer men knappast diskbänksrealism eller slaviskt spartansk socialskildring. Verkligheten är förhöjd och alla varelser i den aningen karikerade, mer eller mindre. Men det tjänar filmens syfte, en svavelosande saga om vad mänsklighet och identitet egentligen innebär.

Wilhelm Dafoe kan lägga ännu ett excentriskt val av roll till sin meritlista som en syskonsjäl till doktor Frankenstein, en man uppenbart präglad av en besynnerlig barndom med en forskande far som involverat sonen i flera etiskt ifrågasättbara experiment. I dessa spår har han följt i sitt eget experimenterande som definitivt korsar flera gränser, men han ändå ger sken av att vara omtänksam och kanske rent av kärleksfull trots så mycket som pekar på motsatsen. Han har nu i sitt kanske mest tillspetsade forskningsprojekt hittills sammanfogat en vuxen kvinnas kropp med ett barns hjärna i en process som jag drar mig för att försöka förklara i mer detalj. Se filmen istället. Nya hybridvarelsen Bella utvecklas dock i ett rasande tempo från mental babynivå till påfallande mognad och intellektuell kapacitet, samtidigt som hennes brist på erfarenheter av verkligheten bildar begränsningar som måste forceras. Och de kommer att forceras.

Många är männen som fascineras av Bella och vill utnyttja henne för egna syften. Men hon är svårkontrollerbar och utvecklar alltmer sin egen vilja. Nej, jag ska inte servera ett sammandrag av hela intrigen här. ”Poor Things” är en historia, ett verk, som lever lika mycket på den stiliga och ibland surrealistiska scenografin som på det verbala. Huvudpersonen Bella Baxter i Emma Stones skepnad blir allt mer mångordig och kapabel att resonera, argumentera och filosofera utifrån sina förutsättningar, samtidigt som hon finner starkt nöje i det hon kallar furious jumping och att upptäcka sin egen sexualitet. Här finns flera lager med iakttagelser och en pågående diskussion om allt vad samhället ställer för krav och ritar upp för ramar. Vad landar allting till slut i? Alla som försöker hitta en enkel sensmoral och en given utveckling efter det som byggs upp inledningsvis kommer att tvingas omvärdera och justera sina läsningar av filmen successivt.

Filmen frossar i sin leklusta men i grund och botten är det en allvarlig genomlysning, en dissektion av hela samhällskroppen. Givetvis kan det ses som tacksamt att placera händelserna i det som kallas den viktorianska eran i Storbritannien, med start i London och vidare utflykter till andra europeiska metropoler. Det passar för att konfrontera oskuldsfull frigjordhet och normbrytande aktiviteter i en kultur så styrd eller rent av rigid som vi åtminstone i efterhand brukar uppfatta att den var. Hur var det nu egentligen? Men ingenting i filmen är komplett konsekvent vad gäller arkitektur, design i allmänhet eller språkbruk för den delen. Det svänger fort mellan det utpräglat strikta språkandet med många stavelser och de obehärskade utbrott med kraftuttryck som kanske snarare hör hemma i vår tid än då. Eller gör de?

Filmen svävar fram men behåller viss markkontakt, identifierbar som existerande i en bestämd period samtidigt som den lägger till och skriver sina egna regler, väljer hur verklighetstrogen den vill vara och när den definitivt har mer gemensamt med fantasy än flitigt återskapande av det förflutna. Möjligen är Lanthimos senaste odyssé med sina drygt två timmar och 20 minuter aningen för lång för sitt ärende. Någonting kunde ha kapats, även om jag rakt av inte kan säga exakt vad. ”Poor Things” är gärna vacker och flärdfull – när den inte är sträv eller direkt frånstötande. Men även i de mer svårsmälta inslagen är den mestadels godmodig och söker hoppfullhet, snarare än nihilism och cynism trots att diverse mer eller mindre pessimistiska verklighetsuppfattningar och världsbilder kommer till uttryck. Fortfarande har jag svårt att spika fast en klar och tydlig världsbild och livsinställning hos den här regissören och det kanske han sätter en ära i.

© Johan Lindahl
2024-02-13

Originaltitel: Poor Things
Irland/Storbritannien/USA, 2023
Regi: Yorgos Lanthimos
Med: Emma Stone, Mark Ruffalo, Willem Dafoe, Ramy Youssef, Christopher Abbott, Jerrod Carmichael, Hanna Schygulla, Suzy Bemba, Margaret Qualley

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2024-01-26
Hemmabio: 2024-03-25

Sök