Huset Ushers undergång (2023)
More Poe To You
Edgar Allan Poe. Och inte. Pionjären och banbrytande murbräckan i genren skräcknoveller från tidigt 1800-tal
är närvarande. Om än en smula expanderad. Novellen med titeln som ovan är visserligen en av hans längre, men som jag minns – och jag borde nog läsa om den snart - bygger just den berättelsen betydligt mer på stämning än story. Innehållet och detaljerna är mer abstrakta än i en del av hans andra mest kända studier i skräck. Men det var ju lika mycket det som var hans storhet. Stämningen. Förmågan att på bara några sidor bygga upp en atmosfär av obehag och mysryseri som få har kunnat överträffa. Om någon. Över ett sekel efter hans alltför tidiga bortgång 1849 kände sig studiospecialisterna Alan Parsons Project manade att skapa ett helt album (eller en LP med dåtidens språkbruk) inspirerat av Edgar Allans skrönor. Kronan på verket var just ”The Fall of the House of Usher”. En dryg kvart lång instrumental där, minns jag rätt nu, Orson Welles bidrog med några inlästa fraser. Ändå handlade även det äventyret om att efterlikna just en atmosfär, en känsla.
Och nu har någon fått för sig att tiden är mogen för en TV-serie som rimligtvis måste addera en hel del till konceptet för att det ska bli, ja, en serie. Inte helt förvånande är mannen ifråga Mike Flanagan, som specialiserat sig på skrämsel med lagom sofistikerade ambitioner de senaste åren. Mycket riktigt har han flyttat fram allting till en potentiell nutid inte alltför olik vår och introducerar en fiktiv familj som rimligen hämtat näring från verklighetens förmögna familjer på tvivelaktiga grunder, kanske inte minst Purdue Pharma-klanen Sackler som framför allt brukar nämnas i samband med storindustrin kring opioider som skapat sådana enorma problem i USA under 2000-talet.
Omgående presenteras premissen att nästan hela klanen har utplånats på kort tid under mystiska omständigheter, parallellt med en pågående process i rätten där de anklagas för brottslig verksamhet. Kvar i ett mörkt spöklikt residens finns en övergiven patriark som inte direkt osar av heder och välvilja men ändå tycks beredd att bekänna sina synder för en besökande åklagare. Men är det hela sanningen och ingenting annat som verkligen väntar? Bakgrunden börjar rullas upp. En rättegång där åklagaren hävdar att han lyckats få någon inom familjens innersta krets att bli visselblåsare. Vilket drar igång en hyfsat otrevlig inre häxjakt inom familjen. Vem är förrädaren? Och vad blir konsekvenserna för densamme eller densamma? Men här tillkommer också en övernaturlig dimension. Kanske inte helt oväntat med tanke på upphovsmannen, eller om man nu vill skylla det både på Edgar Allan och farbror Flanagan. Här kan finnas krafter inblandade som de världsliga myndigheterna inte riktigt har tagit med i beräkningen.
Att Flanagan har favoritskådespelare är nog ingen nyhet. Vissa av dem är här också i högre eller mindre utsträckning. Dessutom har han vinnlagt sig om att ge varje avsnitt en rubrik hämtad från en novell av, ni vet vem. Som ”Röda dödens mask” där bland annat en hedonistisk, elitistisk maskeradbal av modernare snitt med orgiastiska inslag arrangeras. Kommer någon obehaglig överraskning att inträffa där? Andra noveller som lånat ut sina titlar till avsnitten är exempelvis ”Den svarta katten” och ”Det skvallrande hjärtat”. Bara det väcker nyfikenhet över vilka element och ingredienser från de respektive kortberättelserna som ympats in i handlingen här.
Populärkulturella referenser och begrepp, varumärken och annat som hör tiden till strös omkring i förbifarten, men det är mest kryddan på moset. För vad som även regelbundet rivs av är företagsfilosoferande monologer och meningsutbyten som framhäver hur framgångsrika människor fungerar, hur de resonerar och vad de anser krävs för att nå toppen. Vad de anser viktigt och inte, vad de helt enkelt ser som naturlagar. Tillspetsat och drastiskt, kanske rentav trovärdigt om man har mer insikt i de övre lagrens interna göranden och låtanden. Men vad rymmer det övernaturliga elementet, dimensionen där allting inte har helt rationella förklaringar? Uppenbart är att patriarken i sin berättarfunktion mitt i misären ser spöken eller andra hemsökande andar omkring sig. Och när tragedin rekapituleras dyker Carla Gugino upp gång efter annan i olika skepnader. Råkar hon bara vara där, en profetisk betraktare, en utsänd följeslagare från ovan som bara vet vad som kommer att hända eller är hon själva dödens ängel?
Tillbakablickarna på familjens historia berättar bit för bit om vad som format det styrande syskonparet och lett fram till vad som händer i nutidsplanet. Vi formas av omständigheter, nödvändigheter och vad som ligger i våra intressen för att komma framåt. Just det verkar vara en poäng serien gärna lägger vikt vid. Och de här klanmedlemmarna uttrycker ofta rent förakt för varandra inbördes, liksom för resten av världen. De
är inte lätta att tycka om. Ska man vara skadeglad när de biter i gräset på olika otrevliga vis eller kan vi hitta förmildrande omständigheter i miljön som format dem? Någonstans är de ändå människor. Och de mest obekväma, obehagliga situationerna, även de som inte erbjuder rena skräckupplevelser, kan ändå framkalla känslan av att det är
lite synd om dem.
Ofta utstuderat olustig. Sådan är stämningen. Sådan är familjen. Det handlar om det alltför vanliga fenomenet att fatta moraliska felbeslut efter felbeslut under en lång lång tid och att mönstret går igen och igen. Det går i arv. Och det här sättet att närma sig ett legendariskt litterärt verk känns kreativt och levande, som en hyllning där man inte bara avbildar och överför utan framför allt transporterar en atmosfär från en annan epok in i nutiden. Det är knappast konstnärlig fundamentalism utan kanske ett försök att fråga sig; vad skulle en författare som Poe ha berättat idag?
© Johan Lindahl2024-01-21
Det finns fler recensioner på den här.
Läs mer >>