Huset Ushers undergång (2023)

Moderniserad gotisk skräck av hög kvalitet

I do not sleep tonight
I may not ever
The sins of the past have come
See how they sit down together

Nej, det där var inte Edgar Allan Poe utan Chris Rea. Men det kändes passande.

Mike Flanagans nya rysarserie är inte en rak filmatisering av Poes berömda novell. Den utspelar sig i modern tid, med mobiltelefoner och prat om AI, men känns ändå väldigt Poe. Väldigt mycket mer än vad ”Lovecraft Country” kändes Lovecraft, till exempel. Den psykologiskt insatte poeten och skräckpionjären är närvarande inte bara i de oräkneliga referenserna, där folk heter saker som Tamerlane, Lenore och Pym, utan även tematiskt och stämningsmässigt. På något sätt får Flanagan ihop det och gör något gotiskt av sin övernaturliga ”Succession” med många riktigt vassa skräckinslag.

I åtta avsnitt berättar han historien om en familjs hastiga sönderfall, rentav undergång. Avsnittstitlarna är huvudsakligen hämtade från andra Poe-noveller (det första har fått sitt namn efter en rad ur hans mest kända dikt, "The Raven"). Familjen i fråga må förtjäna det: de har byggt sin förmögenhet på gravt beroendeframkallande smärtstillande medel, inte helt olikt den högst verkliga släkten Sackler. Ändå är det rätt marigt att bevittna. Novellerna från titlarna återberättas inte rakt av, istället händer ofta någonting liknande fast med en annan twist. ”Masque of the Red Death” handlar inte om ett rikt sällskap som gömmer sig undan pesten, men visst är det en fest för de utvalda som får ett fruktansvärt slut. Det skvallrande hjärtat skvallrar, men inte på samma vis. ”The pit and the pendulum” har ungefär samma huvudingrediens som Poes novell om en av inkvisitionens fångar men det mesta i övrigt är helt annorlunda.

I sitt förfallna barndomshem berättar den grånade Roderick Usher om hur alla hans sex barn dog inom loppet av ett par veckor. Åhöraren är en före detta vän och sedermera juridisk nemesis vid namn Dupin (precis som Poes föregångare till Sherlock Holmes, mannen som löste morden på Rue Morgue). Det handlar om kända brott som aldrig bevisats och om brott Dupin inte ens kände till. Rodericks öppenhjärtighet har sin förklaring. Ibland ser han sina barn, vanställda och ordlöst dömande och alldeles uppenbart döda. I källaren, berättar han, finns hans syster Madeline, hon som varit hans högra hand genom framgångssagan. Ljuden från källaren är ’oroande’.

De var unga en gång, gjorda föräldralösa under dramatiska omständigheter, och kunde ha tagit en annan väg i livet. I återblickar ser vi dem som vanliga och relativt sympatiska människor - även om syrran är rätt kall redan då. De valde framgången till varje pris. De gjorde … någonting. Syrran jagar evigt liv på teknisk väg, brorsan får flera barn med olika mödrar och de är nästan undantagslöst odrägliga och själviska kräk. De följer sina egna karriärspår med hjälp av pappas pengar och ser sina partners som ägodelar eller anställda. Och till slut faller domen över dem alla.

En kvinna som inte verkar åldras dyker ständigt upp i ny skepnad, som en hämnande ängel i förklädnad som tar sig tid att prata med sina offer. Om hon är orsaken till allt som händer eller spelar en annan roll är länge inte helt klart men hon är alltid där när de vuxna barnen avlider under föga stillsamma omständigheter. Flanagan-favoriten Carla Gugino har nog haft ganska roligt i den här rollen. Mark Hammill som kuslig fixer med raspig röst är ett annat inspirerat skådisval. Roligt också att Elliott från ”E.T.” (Henry Thomas) har en av de allra minst sympatiska rollerna. Som de äldre Ushers har Bruce Greenwood och Mary McDonnell pondus och närvaro.

Det är inte subtilt. Det är rejält rysligt så man nästan tittar bort ibland och mår lite dåligt och det blir bara värre mot slutet. Glasskärvorna är illa nog, men ödet för en av familjens minst osympatiska ingifta medlemmar är rent infernaliskt. Men det pågår mer, och inte bara ett potentiellt dryckesspel där man får ta en sup för varje Poe-referens man snappar upp. Det är något slags moralitet. En Dickens Julsaga där krösusarna inte lär sig något och inte heller hade haft någon chans att dra nytta av det. Man skördar vad man sår, verkar underrubriken lyda, i bloddränkt neon.

Detta blir särskilt tydligt mot slutet, där Guginos roll klarnar utan att helt avmystifieras och ”The Cask of Amontillado” möter den där dikten och gammaldags gotik möter knappt förklädda domar över högst verkliga personer i vår tid. Någon håller ett dömande tal över världsläget och mänskligheten som råkar vara sorgligt sant men också råkar vara ett försök att undkomma eget ansvar. Det är inte subtilt, som sagt, men det har tyngd.

Och det är också i högsta grad skräck. I sina ganska välfungerande jump scares, i sina makeup-effekter som kan få det att vända sig i magen och i sina utstuderade grymheter. Och ibland är det också genuint kusligt. Ett jobb väl utfört.

Nu hoppas jag verkligen att Flanagan får göra den där Dark Tower-serien.

© Anders Lindahl
2024-01-21

---

Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>

Originaltitel: Huset Ushers undergång
USA, 2023
Regi: Mike Flanagan Michael Fimognari
Skapare/show runner: Mike Flanagan
Med: Carla Gugino, Bruce Greenwood, Mary McDonnell, Henry Thomas, Rahul Kohli, Samantha Sloyan, T'Nia Miller, Zach Gilford, Willa Fitzgerald, Michael Trucco, Katie Parker, Carl Lumbly, Kate Siegel, Mark Hamill

Genre: Drama, Mystery, Skräck, TV-serie
Teman: Originalproduktion från Netflix

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>

Ingår i följande teman

Sök