Schmigadoon! (2021)
Färg och form och lagom långt. Kort sagt.
Äktenskap och långvariga relationer i allmänhet hamnar ibland på glasberget, eller vilken metafor som nu passar bäst.
Whatever. Det kan gå fort. Även om man i vanlig romantisk ordning sammanstrålar slumpartat vid snaskautomaten under ett arbetsplats på sjukhuset där båda är läkare. Ja, det här paret har i alla fall bestämt sig för att något måste göras. En liten organiserad skogsvandring för att friska upp förhållandet, kanske? För att kliva direkt från den korta introduktionen rakt in i det större delen av serien handlar om: de promenerar över en bro och hamnar mitt i - en musikal!
Konceptet ger seriemakarna chansen att leka fritt med alla influenser; både hylla en genre som amerikaner är specialister på - och driva med den. Brista ut i sång i tid och otid och parallellt skymfa traditionens alltför traditionella inslag, tunna personteckningar och gammaldags normer, till exempel. Det varvas friskt mellan det anspråkslöst charmiga, det bitvis träffsäkra och att slå in öppna dörrar. Det är inte alltför tungt men inte heller tyngdlöst. Det rullar på, i en ytligt sett lantlig idyll befolkad av karismatiska rollinnehavare.
I centrum ser vi Keegan-Michael Key (känd från komikerduon Key & Peele med mera) samt Cecily Strong som varit en stadig ingrediens i kärntruppen för ”Saturday Night Live” i flera år. Och ja, de har en kemi även när de inte ska ha det. Deras förhållande utsätts nämligen för prövning och frågorna kring vad de egentligen känner för varandra ställs på sin spets. För så här är det: ingen av dem kan lämna den här musikalvärlden utan att uppfylla vissa krav, som bara någon mystisk magisk kraft kan avslöja och bestämma. Är det så att de måste känna verklig
äkta kärlek för att kunna lämna stället? Och om de inte känner så för varandra, ska de söka den hos andra?
Här finns kandidater, för det är ju trots allt en musikal. Romantiska tillfällen flödar över samtidigt som här huserar en uppsjö byoriginal, såväl som kontrasterande krafter i det lilla samhället där alla känner varandra. En borgmästare (Alan Cumming) som inte kommit ut ur garderoben, en möjligen alltför strikt och sträng läkare (Jaime Camil från ”Jane the Virgin”), en pastor (Fred Armisen) som troligen är för snäll för sitt eget bästa, en synnerligen nitälskande kvinna (Kristin Chenoweth) som vill hålla hela omgivningen i tukt och förmaning och moralisera över allt möjligt och omöjligt. Med flera. Och så dans, sade jag det? Färg och form. Glatt humör och konflikter som inte direkt plöjer de djupaste djupen men ändå får serien att hålla ångan uppe. Lätt att gilla, svårt att bli totalt uppslukad av hela vägen - men ibland behöver man det här mer lättsmälta mitt i allt påfrestande.
Sex avsnitt gånger en halv timme var blir en ganska lagom dos. Som sagt, livligt och glättigt koreograferat, parat med polariserade meningsmotsättningar som förslagsvis reds ut på bästa musikalmanér. Med en sång. Och fler sånger. Budskapsorienterat och tidsenligt problematiserande om än anakronistiskt serverat. Självmedvetet, referensrikt och rätt klatschigt. Som sagt, inte svårt att gilla. Även om det kunde finnas en potential för något ännu bättre. Förmodligen blir upplevelsen också än mer uppslukande om du har koll på absolut alla musikaler det refereras till. Och dessa, inser jag efter att ha läst igenom en lista, är betydligt fler än jag själv kunde hålla reda på.
© Johan Lindahl2021-08-29