Game of Thrones - säsong 8 (2019)

- That's not for you to decide

Lagom till sista vändan såg jag om första avsnittet av ”Game of Thrones” och mindes plötsligt hur det var. När man inte visste att detta skulle bli Serien alla snackar om, antyder spoilers om på fejjan och memar (the sincerest form of flattery i vår tid). När det var en serie som måste bevisa sig. Och oj vad den gjorde det. Martins detaljrika men ibland segdragna böcker fick en behandling som många mästerverk kan avundas. Alla karaktärerna presenteras skolboks-väl. Det är elegant, rått och levande. Cyniskt och ibland varmt.

Så har det, enkelt uttryckt, fortsatt. Och nu tar det slut.

Efter en hype utan motpart och ett extra års väntan kom så äntligen första avsnittet i sista säsongen. Och lägger mest grunden för vad som komma skall. Alliansen mot hotet från norr är illa ute redan från start, även innan en arg Sam berättar för Jon vad vi fick veta redan förra säsongen. Cersei och Euron gör det oundvikliga. Bran-korpen ser allt och vet allt (vilket medför sådana dramaturgisk-logistiska problem att han för säkerhets skull inte får särskilt mycket att göra eller säga). Och Sansa misstror den långväga gästen med drakarna, liksom norrfolket i allmänhet misstror hennes soldater som ser så främmande ut. Men Theon infriar sitt löfte och fortsätter en karaktärsresa man sent ska glömma. Dålig stämning och misstro präglar även inledningen av nästa avsnitt. Det är dämpat och dystert. Men här finns även förlösande samtal, rörande återseenden och en del ganska fånig humor i väntan på anstormningen. Samt lite oväntad romans. Det är i praktiken två avsnitts uppbyggnad inför ett slag som aviserats (och förövats) sedan första säsongen.

Det är intressant att så många av de som samlas för att rädda världen är karaktärer man en gång tyckt djupt illa om. Över huvud taget är det här som alla, oavsett om de tidigare haft dåliga agendor eller inga alls utöver krass överlevnad, får något vettigt att använda sina skillz till – en process som tog ordentlig fart förra säsongen när en samling disparata hjältar och antihjältar tog sig norr om muren.

’Tror’ man på det? Inte alltid, skulle jag säga. Det är lite för kontrollerat, balanserat och regisserat. Någon måste slå ur sprinten och låta det här skeppet segla till havs, även om det är risk för tittarstorm därute.

Och sedan kommer det, avsnitt tre. Där tvivlet tillfälligt tystnar och ”någon bevisar att den är en värdig kämpe”. Det är Helm’s Deep och Minas Tirith, hopplöshet, hopp och totalt krig. Det är också lite svårt att se vad som händer ibland, när snöstorm och mörker och HBO:s mindre än fulländade strömningsteknik fördunklar striden mellan människor och Nattkungen och hans levande döda (vilka inkluderar en jätte och en drake). Att ett avsnitt där minst två av ens favoritkaraktärer får lämna planen kan kännas så tillfredsställande är imponerande. Men serien har ju knappast gjort någon hemlighet av att Valar morghulis. Men man kan åter konstatera att serien som en gång hyllades och fruktades för modet att göra tittaren chockerat besviken har en större tonvikt på traditionell dramaturgi mot slutet. Det finns klara drag av publikfrieri här. Och jag vet inte riktigt om något annat hade funkat. Snöplighet har sin plats men att göra en Red wedding eller en Duellen i King’s Landing såhär på slutsträckan hade blivit rätt konstigt.

Andra hälften av sista säsongen är mindre lätt att sammanfatta. Det blir en andningspaus, både olycksbådande och hoppfull, en magnifik, nattsvart höjdpunkt och ett sista avsnitt som fick Internet att explodera på fler sätt än man får förmoda att skaparna avsåg. Kort om detta senare.

Inför den andra stora bataljen, den med nästan bara människor inblandade, blir det uttalat att ingen av de två drottningarna kanske är så lämpad att sitta på tronen. Skaparna är förstås medvetna om hur en sådan utveckling kan tas emot (”Varför kan en kvinna inte få vara ambitiös?”) och låter kluvna karaktärer tvista om detta och annat. Vilken väg som än väljs i slutet är den garanterad att förarga många, fattas bara annat när det gäller vår tids mest omtalade kulturella fenomen.

Och sedan kommer avsnitt fem, som är ett av de bästa i hela serien. I bilderna, som Ridley Scott säkert ser med både avund och glädje. I de länge emotsedda konfrontationerna och mötena som är precis lagom ... fel. I den episka besvikelsen, så passande i en serie vars besvikelser alltid varit de mest omtalade och, ironiskt nog, älskade. En kanske förutsägbar men omskakande mix av tillfredsställande bitterhet och kaos. När en som alltid klarat sig undan till slut är fast. När en som klarar allt bara flyr genom dammet och inte lyckas rädda någon. När en som alltid gör det rätta hjälplöst ser någon göra allting fel. Jag älskar det. Och är långt ifrån ensam, även om Många Tittare uttryckt sitt ogillande. Ett avsnitt som Michael Moore använder som utgångspunkt för sin första Facebook-postning på två månader måste ha en viss relevans bortom ren ”wow”-faktor.

Apropå gamla älskade besvikelser: åtminstone två av dem speglas här, i form av det musikaliska temat The Rains of Castamere, egentligen inte helt logiskt men stämningsmässigt rätt, och ett extra brutalt inslag i en länge emotsedd kamp.

Det allra sista avsnittet är den rent nödvändiga blandningen av stor dramatik och avtoning och behagar förstås inte alla. Som en person säger i avsnittet:

- Ingen är riktigt nöjd så jag antar att det är en bra kompromiss.

Jag är ganska nöjd, faktiskt. Det är tillfredsställande utan att lisma och låter historien leva vidare efter att ha knutit ihop de viktigaste trådarna. Det är en blandning av djärva beslut och fina avsked, med lite stillsam humor på sina ställen. Och stort fokus på Tyrion, vars buttra min och uppriktiga repliker sammanfattar allas krossade förhoppningar.

Men det går lite fort i svängarna ibland. Det häpnadsväckande tålamodet att plantera något och vänta nästan till vintern kommer innan de skördar är knappast något som präglar slutsträckan. Snarare är mottot här att allt ska knytas ihop. Alla karaktärer som behöver sona sina brott innan de dör får chansen, alla de för vilka ett öppet slut passar bättre … får just det. De missar inget (om man inte av någon anledning vill veta mer om The Night King). Det kan kännas tillrättalagt och, tja, småfegt. Även om jag egentligen tycker att det är Rätt saker som händer. Somligt funkar bara inte (Jaime och Brienne, jag tittar på er). Och det är inte överdrivet kreativt. Visst, ok.

Många är mer än halvskeptiska: de är upprörda, noterar jag när jag utan spoilerskräck törs ge mig ut på The Internets. Så många, och högljudda, att det redan kan kännas som om det råder konsensus-besvikelse. Men så är förstås inte fallet. Hyllningarna finns där också.

Hur ska man tycka, då? Jo, här kommer facit:
Om du är besviken över de stora besluten har du kanske inte följt serien så uppmärksamt. Det var hit det ledde. Du har kanske bara inte velat se det. Om du däremot tycker att det kunde ha utförts bättre så har du en poäng. Frågor på det?

Vad gäller den Missnöjda Miljonen som kräver att säsongen görs om (ja, på riktigt) så hade jag velat se versionen som de alla hade kunnat enas om ...

Sådant är hur som helst inte upp till oss att välja. Någon annan har valt åt oss, och så kommer det förbli tills det på allvar börjar experimenteras med A.I.-genererade tittaranpassade handlingar och slut (ett experiment som lika snabbt kommer tyna bort när alla gradvis inser att vi vill att någon faktiskt skriver ett manus). Allt man kan välja nu, som Gandalf säger till Frodo i den enda filmatisering som alla älskar, är hur man ska använda sin tv-tid. För min del kommer jag inte kräva min tid tillbaka. Det är förresten omöjligt.

---

Fotnot

Om de nu gör fler serier i den här världen så vill jag att de ska handla om Vanligt Folk, de helt utan tronpretentioner. Det som överlever (eller inte) i skuggan av de stora bjässarnas strider. De som Martin ständigt berättar om lite i förbigående men som inte riktigt rymts i serien, i alla fall inte de sista säsongerna. Det hade varit intressant.

© Anders Lindahl
2019-05-23

---

Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>

Originaltitel: Game of Thrones - Season 8
USA, 2019
Regi: David Nutter Miguel Sapochnik
Skapare/show runner: David Benioff D.B. Weiss
Med: Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Nikolaj Coster-Waldau, Lena Headey, Sophie Turner, Maisie Williams, Liam Cunningham, Nathalie Emmanuel, John Bradley, Alfie Allen, Isaac Hempstead Wright, Gwendoline Christie, Conleth Hill, Rory McCann, Kristofer Hivju, Joe Dempsie, Jacob Anderson, Iain Glen, Pilou Asbæk, Hannah Murray, Richard Dormer, Carice van Houten

Genre: Äventyr, Drama, Fantasy, TV-serie
Hemmabio: 2019-12-02
Teman: Game of Thrones Originalproduktion från HBO

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>

Ingår i följande teman

Sök