Nyckeln till frihet (1994)
"Get busy living or get busy dying"
Det var Rob Reiner som började. Han var först med att göra en värdig, vacker, riktig film av en Stephen King-historia när han gjorde "Stand by Me", utifrån långnovellen "Höstgärning" ("The Body"). I processen skapade Reiner filmbolaget Castle Rock Entertainment, döpt efter den småstad där barnen i berättelsen bor och där flera andra av Kings berättelser helt eller delvis utspelar sig. Även "Nyckeln till Frihet" är en Castle Rock-film, vilket borgar för kvalitet. I det här fallet rör det sig till och med om ett mästerverk, vilket är dubbelt glädjande för en King- och filmfantast som undertecknad.
Paradoxalt nog är det inte Kings mäktigaste berättelser som blir de bästa filmerna. "Vårbedrift" ("Rita Hayworth and the Shawshank Redemption") är en bra historia, men närmast en bagatell jämfört med Kings bästa böcker. Filmen gör den till något riktigt stort.
"Nyckeln till frihet" utspelar sig, liksom Darabonts efterföljande film "The Green Mile", mestadels i ett fängelse. Här finns allehanda brottslingar, en dödligt brutal vaktchef (Clancy Brown, som kanske övade sig i att skrika order inför "Starship Troopers" här) och en korrupt fängelsechef (Gunton) som förtjänar att sitta inne lika mycket som de stackars satar han gudalikt bestämmer över.
Fängelset presenteras i en av de vackraste åkningar jag sett i mitt liv. Kameran, en helikopterburen Steadicam, svävar viktlöst över de vassa tornen, sveper runt murarna och visar oss den vidsträckta uteplatsen, där till synes hundratals fångar vandrar bort mot grindarna för att sarkastiskt hälsa en sändning nya fångar välkomna. Det är inte bara en vacker bild. Genom att tidigt etablera hela denna storslaget dystra miljö i en obruten tagning får varje följande scen en ton av äkthet. Det här är ingen liten studio i soliga Kalifornien, säger åkningen. Det här är på riktigt.
Visst, inget i en film är "på riktigt", men sällan har en film andats sådan trovärdighet utan att förta historieberättarstämningen. Stor vikt har lagts vid detaljer, saker man inte lägger märke till första gången, men som diskret bidrar till att skapa en genuin helhet.
Bland de nya fångarna finns Andy Dufresne, en timid, tystlåten bankir som anklagas för att svartsjukt ha mördat sin hustru och hennes älskare. Han gestaltas oklanderligt och lågmält av Tim Robbins och trots att hans egenskaper egentligen borde göra honom en smula tråkig framstår han istället som en djupt fascinerande människa, som ju nästan alla människor om man lär känna dem. Han anlitar fängelsets fixarkille Red (Morgan Freeman) för att fixa lite prylar och de blir goda vänner på kuppen.
Andy Dufresne kanske är oskyldig, till skillnad från Red, men det är inte den viktiga skillnaden. Poängen är att Andy inte ger upp, han slutar inte hoppas, ger inte upp tron på att han är en människa och inte bara en fånge. En sak som filmen säger är att en människa inte helt definieras av sina begångna gärningar. Man får aldrig veta vad Red gjort, men det är tydligt att det är länge sedan, att han var praktiskt taget en dum unge då, och nu betalat för det under större delen av sitt liv. Fängelset har inte haft samma nedbrytande effekt på honom som det har på vissa, som nästan upphör att vara mänskliga. Han är ganska cynisk, och leder vadslagningen om vilken av de nya fångarna som ska börja gråta första natten, men när Andy börjar prata om hopp är det inte av cynicism som Red protesterar; det är av rädsla. Rädsla att själv börja hoppas, att få för sig att livet kanske inte är slut och sedan åter få bekräftat att det är det visst.
Mycket hinner hända under åren, såsom Andys försök att rentvå sig och den hycklande, giriga fängelsechefens skumraskaffärer där han tar hjälp av Andys bankirkunskaper, men det viktigaste händer under ytan. Inte förrän i slutet förstår man vikten av händelser som inträffat långt tidigare i filmen. Scenen när Andys cell genomsöks och fängelsechefen börjar bolla bibelcitat med honom blir paradoxalt nog oerhört spännande när man ser om filmen, med lite extra fakta på hand.
Eftersom "Nyckeln till frihet" har allt är den förstås rolig också, och det ganska ofta. Andys ekonomiska expertis leder exempelvis till att fängelsets vakter börjar anlita honom för hjälp med deklarationen, vilket resulterar i ganska underhållande scener, likaså när Andy tar över ansvaret för fängelsets bibliotek. Vissa scener är så lågmälda och eleganta i sin komik att man knappt ens märker till en början hur roliga de är.
Kärnan i filmen är dock en av djupaste allvar. En film om människor som dömts att leva sin liv sig i en muromgärdad låtsasvärld tvingar en att fundera en del, över vad som gör ett liv värt att leva, över hur mycket det kan betyda att se verkligheten igen, och hur skrämmande den verkligheten samtidigt kan vara.
Vissa filmer är fantastiska första gången man ser dem, men lyckas inte riktigt skapa samma känslor när man ser om dem. "Nyckeln till Frihet" fångar mig i sin stämning varje gång jag ser den. Vare sig det beror på att den är så välgjord - från skådespeleri till scenografi och musik - eller på att vissa filmer faktiskt har en slags själ som utgör mer än summan av dess beståndsdelar, så gör det den till en klassiker i ordets bästa bemärkelse. Fem russin.
----
Trivia / förklaring: Berättelserna i "Different Seasons" kom på svenska ut i två separata volymer, innehållandes två historier var. "Vårbedrift" återfinns i volymen "Sommardåd", där titelnovellen för övrigt är berättelsen som Bryan Singer baserade "Apt Pupil" på.
© Anders Lindahl2000-09-09