Nosferatu (1922)
Levande filmhistoria
Romerska riket, stjärnor av olika lyskraft och IT-aktier - alla har de stigit ur askan och fallit igen (liksom självfallet också frisyrer). Men vampyren verkar ständigt stå högt i kurs. En av årets Oscarnomineringar för bästa biroll har tilldelats Willem Dafoe för rollen som skådespelaren Max Schreck i "Shadow of the Vampire", som ännu inte nått Sverige. Filmen handlar just om inspelningen av "Nosferatu", men återgivningen är kanske inte helt sanningsenlig utan sägs utgå från att Schreck verkligen var en vampyr...
Tysk film - föddes och dog den med expressionismen? Det är frestande att tro det ibland, trots oregelbundna indikationer på motsatsen från vår tidigare så kulturellt inflytelserika granne. Under 1920- och 30-talen kom framförallt Fritz Langs banbrytande klassiker "M" och "Metropolis" och så F.W. Murnaus "Nosferatu", den första vampyrfilmen. Även om "En vampyrs bekännelse" häromåret ändrade på en del i den traditionella rekvisitan som tillhör genren, så var Murnau tidigare ute med att stuva om i Bram Stokers skafferi. Här finns varken vitlök, träpålar eller krucifix. Men grundidén kvarstår; vampyren lever upp om natten och stänger butiken i gryningen.
Svartvita stumfilmer kan se skrattretande stela ut idag, och de teatraliska tyska filmerna från den expressionistiska eran inbjuder till hån från de illvilliga. Och let's face it - det finns många personer som förefaller fysiskt allergiska mot gamla goda gråskalor överhuvudtaget. De kan sluta läsa här. Langs filmer som "Nosferatu" är levande filmhistoria. Det här är en passionerad sagostund som säger något om sin egen tid och fått flera efterföljare i vår.
"Nosferatu" (som lär betyda odöd på rumänska) har longörer där åldern tar ut sin rätt. Natten ser inte alltid som natt, vilket sannolikt beror på de tekniska begränsningarna och råfilmens kemiska egenheter i filmens barndom. (Svenska flaggor ser för övrigt väldigt udda ut i gamla stumfilmer eftersom blått blev ljusare än gult med tidens teknik). Men invändningarna är färre än de intressanta detaljerna. Expressionismen på film är till sin natur malande i perioder för att sedan explodera i intensiva utlopp av vrede, skräck eller möjligen lyckorus. I Murnaus version spelas alltså vampyren av Max Schreck, ett namn som Tim Burton gav skurken (spelad av Christopher Walken) i "Batmans återkomst" som en liten tribut. Och Burton är en av de mest uppenbara efterkrigsexpressionisterna i branschen. Studera scenbyggena i just hans två "Batman"-filmer om inte annat. Stilen bygger enkelt uttryckt på skuggor och ljus, vinklar och vrår som verkar falla samman och en spelstil som bjuder på flitigt uppspärrade ögon och yviga gester. "Nosferatu "har alla de typiska dragen.
Med snart 80 års distans till filmen finns det som sagt chanser att gotta sig i vad som verkar vara ofrivillig komik, men när Schreck reser sig ur kistan med klorna utfällda är sannolikheten ändå stor att rysningarna far efter ryggraden. Det parapsykologiska draget med tankeöverföringar, eviga band och offer för världens skull är andra trådar som väver samman filmen. Men "Nosferatu "har också en sensuell sida som jag själv, fördomsfullt eller inte, knappast förknippar med tysk film och kultur i vanliga fall (även om komedin "Venusfällan" från sent 80-tal är hyfsat hudnära).
Det tyska tungomålet är i den version jag sett ersatt av engelska på textskyltarna och de namn som Murnau gav karaktärerna ersatta med Stokers ursprungliga namn, ur den inte helt okända romanen "Dracula". Namnförbistringen tarvar kanske en förklaring: Murnau saknade rättigheterna till materialet och tvingades till omskrivningar. Storyn är annars i grunden densamma som Stoker brukade och som återanvänts på senare år av exempelvis Francis Coppola i "hans version" av Dracula. Legenden bakom boken är äldre än så och uppgifterna om förebilden för Dracula eller (i Murnaus version) greve Orlock varierar. Det olycksaliga filmbolaget bakom "Nosferatu", Prana-film blev ändå stämda av Stokers änka och försvann från branschen via någon mystisk bakdörr. Men deras enda film har överlevt. 1979 gjorde för övrigt Werner Herzog en nyinspelning av filmen med sin ständige trätobroder Klaus Kinski som den blodtörstige slottsherren från Transsylvanien.
Handlingen kunde vara hämtad ur en grekisk tragedi om skuld och offer men har (enligt bildade individer) även stulit stoff från Sigmund Freuds teorier om det undermedvetna... Eller kanske finns det tyngre och mer akuta triggermekanismer bakom tillkomsten av denna tidiga dystopi. Tidskriften "Sight & Sound" ägnade nyligen (februari 2001) fyra sofistikerade sidor åt filmen och poängterar Tysklands pressade situation efter första världskriget. Inte nog med att de förlorat och tvingades till dryga skadestånd framförallt av Frankrike. En svår influensaepidemi hemsökte landet med svält i släptåg, vilket sammantaget sägs ha tagit fler liv än själva kriget. Det fanns alltså fog för missmod och en mottaglighet för mörka stråk av ångest i konsten. Som med alla kanoniserade filmer finns det dock en teori för varje tolk. Det hela kanske var tänkt som en parodi redan från början...
---
Filmen finns att titta på hos Internet Archive för den hugade. http://www.archive.org/details/nosferatu
© Johan Lindahl
2001-03-15
Originaltitel: Nosferatu
Tyskland, 1922
Regi: F.W. Murnau
Med: Max Schreck, Alexander Granach, Gustav von Wangenheim, Greta Schröder
Genre: Skräck
Teman: Vampyrer
Relaterat: Nosferatu: nattens vampyr (1979)
Ingår i följande teman
