Game of Thrones - säsong 7 (2017)
Vintern är här och slutet är nära
Det är väl inte det första man kommer att tänka på när man pratar om "Game of Thrones", men det är slående hur mycket av speltiden i världens populäraste serie som används åt att personer försöker övertyga andra personer om att se saker på deras sätt. Betydligt oftare än de slåss med svärd. Grå eminenser som vill styra härskare åt sitt håll, härskare som vill vinna sina vasallers lojalitet, vanligt folk som ser olika på saker och ting.
Detta är i högsta grad sant även för den näst sista säsongen, som samtidigt - varandes just den näst sista, och kortare därtill - bibehåller och rentav ökar det "uppskruvade" tempot från säsong 6. Det är händelserikt, tydligare, mindre avigt och inte fullt så frustrerande. Kanske i alltför hög grad. Men fortfarande kan en hel armé med ett till synes värdigt syfte snöpligt tillintetgöras.
"Game of Thrones" har alltid handlat om maktkamp och krig, men också om mer. Det där "mera" får mot slutet nästan helt stryka på foten. Det handlar inte så mycket om hur det är att leva i den här alternativa sagomedeltiden, mest om vilka som ska överleva och framförallt vem eller vilka som ska vinna tronspelet. Det är egentligen ett självklart fokus. Man kan inte avrunda något i den här magnituden med att varva ner och småjogga in i mål. Skulle man försöka sammanfatta sjunde säsongens handling i en mening så blir det kanske så här: kan de olika tronpretendenterna och de andra huvudspelarna tillfälligt göra gemensam sak för att fokusera på "det riktiga kriget"? Alltså det mot de vita vandrarna från norr? I början finns det bara en som verkar inse behovet av detta, seriens Al Gore. Men kanske kan han öppna de andras ögon för hotet som kan göra deras dödliga käbblande irrelevant?
Innan de eventuellt kan samarbeta måste det dock byggas nya allianser, och konstellationer måste kollidera. Här försvinner faktiskt en hel ätt under, gissa vems, överinseende. Jon, nyss utropad till kung i norden, träffar till slut Daenarys, som landstigit vid Dragonstone med drakar, dothrakis, obesudlade och allt. Mötet mellan seriens mest värdiga regenter går ungefär som väntat: stolt och knackigt. Men visst kan det bli något? Några fina meningsskiften blir det i alla fall.
- Vi gillar alla att göra det vi är bra på.
- Inte jag.
Det här är också säsongen då nästan alla Starkbarnen som skingrades i första säsongen äntligen kommer hem till Winterfell. Och åtminstone inledningsvis är glada att se varandra, men också medvetna om att de har förändrats och är mer benägna att stå på sig, på gott och ont. En av dem kanske inte är intresserad av världslig makt, med tanke på det nya jobbet som treögd korp, men mellan systrarna blir det alltmer spänt. Det blir förstås inte mindre komplicerat av Littlefingers finter och ränker.
Vi får se drakar i stor strid i Westeros. Det har aviserats länge, och det är inte självklart en fröjd att beskåda. Det är nog ingen slump att vi innan detta fått känna att även soldater från King's Landing är människor.
Här finns även andra grymheter, föga förvånande. Cersei förnekar sig inte när hon får tillfälle till hämnd, och går här ännu längre än i slutet av förra säsongen (då en abbedissa som ådragit sig hennes vrede lämnades i ett specialdesignat helvete). Utstuderade hämndaktioner och sadism är ju något av ett signum för "Game of Thrones", men ibland känns syftet med att ständigt toppa förra säsongens djävulskaste påfund dunkelt (inte minst förkärleken för att helt lämna karaktärer åt sitt öde när det väl etablerats att de ska lida lääänge). Ibland känns det mest som tortyrporr med ett starkt fokus på psykologisk plåga. Då får man medge att Arya avverkar sina vedergällningar relativt kvickt.
Det blir också gott om payoffs. Personer som varit nära att stupa längs vägen men som kämpat sig tillbaka i matchen möts här och får viktiga uppgifter, allra mest tillfredsställande när ett dream team av tuffingar beger sig norr om muren för att hämta ett övertygande argument för samarbete i form en livs levande döing. Samwell hittar viktig information i Citadellet, där han bor med sin lilla familj, och får möjlighet att hjälpa en karaktär som jag nog inte är ensam om att räkna bland favoriterna, men får till slut nog av att läsa om "bättre män". Förutsättningarna för hans roll i det stora spelet ändras också utan hans vetskap. Precis som Sam i "Sagan om ringen" känns han ofta som den hemliga huvudpersonen.
Man kan ifrågasätta en hel del. Hur snabbt flyger korpar och drakar? De förlitar sig plötsligt gärna på sista-sekunden-räddningar i största allmänhet. Att retsamt bryta mot dessa konventioner har kanske gett dem mandat att på ett tillfredsställande sätt följa dem ibland, men här blir det lite för mycket av det goda. Och var fick de kedjorna ifrån till en drastisk game (of thrones) changer som introduceras i slutet av näst sista avsnittet?
Men efter sista avsnittet känns det mesta ändå rätt. Finalen är till stora delar behagligt lugn. Men viktig. Samtal och möten som inväntats länge och en handfull djupt avgörande och ömsom tillfredsställande, ömsom oroande ting. Flera händelser som jag länge hoppats få se i någon form serveras äntligen, utan att det känns alltför insmickrade. Det handlar enkelt uttryckt ofta om personer som äntligen gör vad de borde. Även flera mindre möten och meningsutbyten väcker en påtaglig belåtenhet. Det är en värdig säsongsfinal. Med en slutscen som får en att bokstavligen tappa hakan. Inte i överraskning, bara i ren överväldigadhet.
Förtroendet är, i den mån det behövdes, återvunnet. Nu är det bara slutspurten kvar.
© Anders Lindahl2017-09-09
Det finns fler recensioner på den här.
Läs mer >>