Westworld - säsong 1 (2016)

Sluta säga "labyrint"!

3 russin

Kortrecension

Det är klurigt att kritisera en serie vars hela grundidé bygger på repetitioner, förprogrammerade reaktioner och brist på sann personlighet, men jag tänker försöka ändå.

Nolan och Joy verkar sikta mot samma ambitionsnivå som "A.I." eller "Blade runner" med en släng av Dennis Potter. Som bäst är "Westworld" en studie i mänsklig rovdrift och nöjestörst i en ambitiöst konstruerad värld, med en exotisk vinkling och samtida relevans. Men den präglas också av pompös stelhet, logiska luckor och begränsad idérikedom.

"Westworld" känns i sina mest irriterande stunder som en gravallvarlig övning i att låtsas att man har något att berätta. Eller så är den rentav ett utdraget skämt på samma tema.

Långrecension


Vem är du? VEM?! Vem är du om du till exempel är kapabel att nöjesmörda någon som du råkar veta är konstgjord men som själv inte fått robotmemot? Som tror att den dör, varje gång den dör.

Välkommen till Westworld. Ta en paus från verkligheten, från regler och moral. Var vem du vill och gör vad som faller dig in, på en enorm lekplats med vilda västern-look. Det finns ingen manual, men det är helt ofarligt för riktiga människor. De tekniska underverk till androider som befolkar världen, både mänskliga och animaliska, och interagerar enligt komplexa men repetitiva manus även när ingen människa ser dem, lever dock ett hårt liv. Vissa "dör" mer eller mindre dagligdags. Lyckligtvis är det inget de minns dagen efter. Och eventuella förflugna kommentarer från gästerna som borde göra dem misstänksamma om sitt eget väsen är de programmerade att ignorera. Så det är lugnt. Eller ...?

Temana i HBO:s senaste flaggskeppsserie är bekanta från lite varstans. Det handlar om krasst nyttjande av falska existenser som tror att de är riktiga. Men som i vissa fall börjar tvivla ... Originalet är en gammal Michael Crichton-film inom hans paradgren: nöjesparker med en twist. Seriens twist på hans gamla twist är att vi den här gången förväntas sympatisera med androiderna.

Det är inte överdrivet fantasifullt, om man betänker vilka möjligheter som finns. Trots allt prat om att man kan göra vad man vill är det en extremt begränsad repertoar av saker som folk faktiskt gör. De flesta gästerna är bara där för säkert men spännande sex eller att avfyra ett vapen och se någon falla. För den fantasilöse men äventyrlige finns det färdigskrivna scenarier man kan dras in i, som att bli värvad till ett uppbåd eller följa med på en skattjakt. Ingen kommer på tanken att samla några androider och improvisera ihop sin egen historia, bara för skojs skull. En återkommande gäst har dock högre ambitioner. Ed Harris i helsvart stass härjar sedan trettio år runt i Westworld med en plan och en idé, som kan ta sig ganska otrevliga uttryck.

Cynikerna som varit där förut exemplifierar effektivt den krassa konsumenten men är inte så värst roliga att följa. Bland gästerna är det snarare en som inte direkt hemfaller till hedonism och sadism som väcker intresse. Förstagångsbesökaren William (Simpson) beter sig hedersamt, kanske inte i tron att androiderna är verkliga, utan snarare i insikten om hur det skulle påverka honom att ge efter för sina värsta drifter. Vid sin sida har han frestaren och blivande svågern Logan (Barnes) som envetet försöker få honom att genomskåda och utnyttja spelet och dess människolika pjäser.

Återkommande värdar (som androiderna kallas) inkluderar hårdhudade bordellmamman Maeve (Newton), snabbskjutande hjältetypen Teddy (Marsden) och farmartösen Dolores (Wood), vars far upplever en existentiell kris i avsnitt ett och får stuvas undan bland de andra problembarnen i källaren. Dit endast parkens åldrige skapare Robert Ford gör sig ärende numera, till exempel för att språka med de allra tidigaste modellerna. Han har fortfarande makt att rumstera om i världen och gör livet svårare för kollegor och anställda. Och värdar, för den delen. Han hänger också ganska mycket i själva parken, där han återkommande hamnar i rätt så intressanta samtal. Hopkins är ... Hopkins. Men det passar rätt bra här. Särskilt när han säger: "Ockham kan inte hjälpa oss nu. Han skulle ha bränt oss på bål."

De anställda på den vidsträckta parken, huvudsakligen sysselsatta i ett jättekomplex i dess mitt, ägnas faktiskt mer narrativ uppmärksamhet än gästerna. Författaren till de historier som gästerna ska bli en del av, Fords betrodda kollega Bernard, säkerhetsansvariga Theresa och även folk lägre i rang ger serieskaparna möjlighet att ställa (och ibland älta) alla de frågor som temat erbjuder. I återkommande scener utspelar sig halvt forskande, halvt terapeutiska samtal mellan människor och maskiner som på kommando kan stänga av sina känsloyttringar och sätta sig i analysläge.

Ett par skådisar känns helt fejk i första avsnittet. En välvillig tolkning vore att vi ska tvivla på allas mänsklighet och inte ha en sportslig chans att gissa vilka människor som inte riktigt är människor (det där var inte ens en spoiler, kom igen nu ...), men jag tror att de bara är offer för osäker regi. Dessutom blir det bättre med tiden. Över huvud taget är de närmast följande episoderna bättre än ettan och visar på både mer raffinemang och mer själ. "Westworld" hittar ett tag en fungerande form, intressant men inte briljant och med en löftesrik känsla av att vi färdas mot spännande mysterier. Genom att inte vara fantastisk blir den kanske extra lämplig som förströelse. Den är inte överdrivet vågad, med undantag för vissa nästan pliktskyldiga utbrott av "HBO-aktighet". Det är sobert, musiken är fin, vinjetten nästan briljant.

Men hur förväntas vårt intresse bibehållas? Västerngenrens konventioner förekommer flitigt, men med ständiga resets och upprepningar och det faktum att gästerna inte ska kunnas skadas (något som väcker otaliga logistiska frågor) kan inte de bitarna sägas vara särskilt spännande, och är väl inte heller ämnade att vara det. Spänningen finns snarare i hur existentiellt krisande androider och människor för tittaren och sig själva allt närmare svaret på diverse gåtor. I detta syfte portioneras, eller kanske snarare ransoneras, information ut i maklig takt med en ny dos insikt i varje avsnitt. Fast om sanningen ska fram så är somliga karaktärers resa mest irrande utfyllnad, så räkna inte med att allt som syns och görs faktiskt betyder något.

När en alltmer misstänksam värd till slut får Allt förklarat för sig av en eventuellt förälskad tekniker (vars brist på tankeförmåga är smått parodisk) och beslutar sig för att ändra sin lott, blir det plötsligt övertydligt och lite löjligt. Egenskapsmatrisen med sina olika nivåer hör till exempel inte riktigt hemma i en serie som vill tas på allvar (vilket den här definitivt gör). Ett oroande tecken. Detta är väl inte startskottet för en total fördumning av serien men väl början på en fas med större dramatik och Tydlighet. För en gäst känns livet och kärleken plötsligt äkta efter att han låtsats i verkligheten hela livet. För en annan leder efterforskningar i jobbet till tunga insikter och värre än så. Serien "levererar" mer, om man säger så, och blir för mig mindre intressant. Man börjar ana att det här inte bara är en ny tolkning av gamla teman utan en cover på tidigare tolkningar.

Jonathan Nolan brukar vara med och skriva brorsans filmer och gillar uppenbarligen samma ståtliga, Kubrick-influerade estetik. Tyvärr påminns man också för ofta om Christophers få svagheter. Det är kontrollerat (spänt, rentav) och självmedvetet och inte så nydanande som han och medförfattaren (tillika hustrun) Lisa Joy tycks tro. Det är en omsorgsfullt skriven komposition som inte ger stort utrymme för personligheter, humor eller egensinnighet. Om man avviker från det högtidliga och stela så rasar allt, verkar de tänka, och raserar det istället själva med utstuderade scener. Älskogskryddat dubbelsjälvmord i lågorna, bara för att! Göm en hel stad under sand, för det blir Häftigt, även om det hade funnits bättre sätt. Jämfört med HBO:s lika mänskliga som mystiska "The Leftovers" känns det som en påkostad stil- och manusövning.

Det krassa, tekniskt imponerande och ibland groteska handhavandet bakom kulisserna övertygar mer än de mänskliga interaktionerna, som känns konstlade även när de inte "ska" det. Folk berättar saker för tittaren genom att berätta dem för varandra och kläcker repliker som ska varsla oss om att det är en självreflekterande studie i dramaturgi lika mycket som människans lott. Stora avslöjanden presenteras låååångsamt till suggestiv musik men i form av pedagogisk snarare än levande dialog. Eller bara banal.

"Medvetande är inte en pyramid, det är en labyrint."

Såpass?

Pratet om den kod som formar värdarna, och därmed egentligen är hela parkens motor, är avsiktligt ytligt så att ingen ska kunna hitta direkta fel i det. Vad gäller det filosofiska så höjer de sig inte nämnvärt över filmer som "Den siste actionhjälten". Det är exakt samma metafunderingar om hur en karaktär kan känna inför att få en tragisk bakgrundshistoria bara för att det "blir bättre så". Den ständiga driften att visa gamla dramaturgiläraren att de lyssnat på lektionerna är ibland pinsam. Som när Ford istället för vanliga röstkommandon bestämmer sig för att göra en voice-over i en nyckelscen. Att den här utstuderade sekvensen visar sig helt meningslös i nästa avsnitt gör saken etter värre. Det är kanske det värsta exemplet men symtomatiskt för seriens löpande problem: att den insisterar på att respekteras men ibland gör detta omöjligt.

Sista avsnittet bekräftar inledningsvis alla de farhågor som väckts på slutspurten genom att vara ihåligt, utstuderat effektsökeri. Det blir inte bättre av att ungefär samma idéer ganska nyss användes med mer pondus och effekt i "Ex Machina". Så här långt har man också börjat misströsta om förklaringar till diverse konstigheter som är misstänkt lika manusslarv; logistiken kring människornas osårbarhet i kulregn som förstör allt annat, det faktum att de anställda trots en enorm säkerhetsapparatur och glasväggar gör lite som de vill, plotplojen att endast en androidhjärna med tillhörande android skulle funka som bärbar hårddisk för industriellt spionage, den obefintliga poängen med labyrinten på insidan av androidskalpen ... En serie präglad av ett sådant pompöst allvar borde inte underminera sin trovärdighet så lättvindigt.

En hel trea i betyg ändå, undrar du? Jodå, jag uppskattar också det som gör att du, ärade läsare, förmodligen verkligen gillar serien (ett statistiskt antagande baserat på IMDB-poäng och diverse IRL-diskussioner). Jag uppskattar vad de försöker göra, och ibland också gör. Som det nu är tycker jag på sätt och vis om serien, men är besviken på den. Hade den berättats dubbelt så snabbt, hälften så högtidligt och med lite mänsklighet och humor hade jag kanske rentav älskat den.

Och till slut löser de faktiskt in några av de checkar som så sirligt och storvulet skrivits under och lyckas överraska mig på ett par sätt jag gillar. Serien når sitt crescendo som ett omsorgsfullt orkestrerat musikstycke du hört flera gånger (och kanske uppskattar denna cover på). Men jag blir trots allt nyfiken på fortsättningen.



Fotnoter
När Ed väl berättar sin historia så kommer jag osökt att tänka på "Spoorlos".

Låtarna från saloonens självspelande piano utgör en rolig pop quiz med visst 90-talstema. Radiohead, Soundgarden, Nine Inch Nails ...

Den här muntra sammanfattningen av seriens manusproblem hade jag ganska roligt åt. Extrem spoilervarning, dock.

© Anders Lindahl
2016-12-20


Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Credit: hbonordic.com
Vem är du? Vem är jag? Levande organismer av artificiellt ursprung men ändå med mer hjärta än en del av de där riktiga människorna som kommer hit på besök...

Credit: hbonordic.com
Skaparen. Eller en av dem i alla fall. Vem som egentligen styr i ”Westworld” är en fråga som kan väcka vissa dispyter.

Credit: hbonordic.com
Öka dosen fri vilja? Nej, det ska vi nog vara försiktiga med i det här känsliga läget.

Credit: hbonordic.com
Mannen i svart - vem är han egentligen? Och vad vill han?

Credit: hbonordic.com
Arga leken hade pågått ovanligt länge, men ingen ville vika sig.

Originaltitel: Westworld- Season 1
USA, 2016
Regi: Jonathan Nolan Neil Marshall Michelle MacLaren m fl
Skapare/show runner: Lisa Joy Jonathan Nolan
Med: Evan Rachel Wood, Anthony Hopkins, Ed Harris, James Marsden, Thandie Newton, Jeffrey Wright, Tessa Thompson, Sidse Babett Knudsen, Jimmi Simpson, Rodrigo Santoro, Shannon Woodward, Ingrid Bolsø Berdal, Ben Barnes, Simon Quarterman, Angela Sarafyan, Luke Hemsworth

Genre: Drama, Religion/filosofi, Sci-fi, TV-serie, Western
Hemmabio: 2017-11-13
Teman: Originalproduktion från HBO

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>

Relaterat ur russinbloggen
2018-04-29: ”Westworld” vänder blad mot en osäker framtid


Ingår i följande teman


Originalproduktion från HBO





     

Dela |