Walkabout - Mannaprovet (1971)
En riktig ökenrulle - i ordets bästa bemärkelse
En sann mystiker. Kan man tycka. Nicolas Roeg är om jag förstår rätt fostrad som fotograf och har under hela karriären varit en väldigt bildlig regissör. Det spelar liksom inte så stor roll hur rimligt allting verkar eller om helheten verkar hänga ihop till slut. Flera frågor får gärna fortsätta hänga i luften efteråt. Det gäller för hans närmast klassikerstämplade ”Rösten från andra sidan” och en hel del annat han gjort. Så även, definitivt, för ”Walkabout”, en av hans tidigaste egenregisserade filmer.
Något går snett ute i öknen. Två barn, eller mer exakt en tonårstjej och hennes betydligt yngre bror är plötsligt ohjälpligt strandade ute i den australiska outbacken. Det såg ut som en vanlig oskyldig söndagsutflykt med farsan, men nu är det något helt annat som gäller. En rimlig första reaktion är att de tar situationen väldigt samlat. Varför, det är något vi själva får spekulera i. Att de är inriktade på överlevnad och att hitta tillbaka till storstaden är ändå en trolig gissning. Men så värst mycket förnödenheter har de inte, ej heller skydd från elementen. Och vet de ens i vilken riktning de borde röra sig?
Närbilder på allt som naturen erbjuder, dess skönhet och hotfullhet. Alla varelser som vistas där ute på en daglig basis, de som går, kryper, krälar och flyger. Numera avkrävs de flesta filmer en vidhängande deklaration om att inga djur skadades eller dödades under inspelningen. Det är svårt att tro att ”Walkabout” skulle kunna leva upp till det kravet. Ljuden ackompanjerar miljön och etablerar tidigt den aboriginska kulturen och dess närvaro i ett land, en gång erövrat av européer som så många andra. Och mitt ute i vildmarken möter de strandsatta syskonen en ung aborigin ute på sin walkabout. Alltså den period i sitt liv när han förväntas klara sig själv och överleva på vad miljön har att erbjuda under några månader.
De förstår inte varandra rent språkligt. Och har helt uppenbart begränsade insikt i varandras kulturer och samhällen. Men de behöver varandra, kanske de två utanför sitt naturliga element mer än vad han gör. Med ett band bildas mellan dem. Den ogästvänliga miljön framstår nu som mer inbjudande och möjlig att överleva i. Är de helt ensamma? Det kan se ut så, men efterhand märks en närvaro även av andra homo sapiens ute i området. Även de här obygderna är ju till viss del koloniserade. Vi får korta glimtar in i aboriginernas värld och av de nybyggare som satt bo ute i krokarna, liksom någon form av forskarteam eller vad de egentligen ska föreställa.
Men det som filmen i första hand är, är något slags existentiell betraktelse. En upplevelse av det annorlunda, en illustration av vad som kan hända när två olika världar så nära varandra sammanstrålar. Här finns inte så många tydliga intrigvändningar utan berättelsen snarare flyter fram, ibland aningen hallucinatorisk och med oklarhet om vad som är verkligt och vad som är drömsekvenser. Den delningen eller dualiteten är en del av resan. Som bäst är filmen hypnotisk, trollbindande och ofta väldigt vacker. Den kan upplevas som händelselös eller ostrukturerad, men det är ju så här regissör Roeg ofta gör sina filmer. ”Walkabout” kan jämföras med exempelvis Peter Weirs 1970-talsfilmer ”Picnic at Hanging Rock” och ”Den sista vågen”. Och Roegs attityd till filmskapande måste väl ändå ha formats av att han slog igenom under en period när friform och en lagom dos excentricitet uppmuntrades. Mycket mer så än innan och i vissa avseenden mer än det varit senare. Det är svårt att se den här filmen gjord, på just det här sättet, vare sig före just den eran - eller efter.
© Johan Lindahl
2016-10-15
Originaltitel: Walkabout
Australien/Storbritannien, 1971
Regi: Nicolas Roeg
Med: Jenny Agutter, Luc Roeg, David Gulpilil, John Meillon, Robert McDarra, Peter Carver, John Illingsworth, Hilary Bamberger
Genre: Äventyr, Drama
