Minority Report (2002)

Jakten på det försvunna mordet

Tom Cruise och Steven Spielberg. Hade man varit cynisk skulle man kunna påstå att kombinationen verkar uttänkt för att generera de största biointäkterna i filmhistorien. Men nu är jag istället ganska naiv, och tycker "intressant samarbete! Det här kan bli roligt".

Och roligt är det ju, därom råder ingen tvekan. I övrigt är det här en ganska lurig film att recensera, av det enkla skälet att det hinner hända så mycket under dess 2,5 timmar att man mot slutet knappt minns allt och mest sitter kvar med det kanske inte helt representativa slutet.

2050-talet. John Anderton är den främste och bäste inom Prekrim, den Washingtonmyndighet som under några år testat det nya och förbättrade sättet att förhindra mord: att med hjälp av Prekognitiva, alltså synska, se brotten och arrestera förövaren innan de begås. Om det inte vore för det enkla faktum att systemet synes vara perfekt skulle det givetvis inte gå att ens testa något sådant i ett rättssamhälle (vilket USA ändå måste sägas vara, vilken kritik man än kan rikta mot allas vår världspolis). Men nu är systemet alltså felfritt och hundratals liv räddas sålunda årligen, så det anses okej att döma människor till en inburkad, orörlig evighetstillvaro i märkliga high tech-fängelser för saker de aldrig gjort. Planer finns till och med att utvidga systemet till nationell nivå, vilket föranleder en FBI-representant med enorma befogenheter att hälsa på hos Prekrim och granska det hela i sömmarna.

Att Anderton själv plötsligt pekas ut av dessa i vatten nedsänkta spåvarelser som en framtida mördare är den lika självklara som lyckade "twist" som sätter fart på handlingen. "Alla flyr" säger John, och flyr. Som alla som anser sig vara oskyldigt anklagade försöker han både undvika lagens långa arm och samtidigt rentvå sig själv. Men är han oskyldig? Och vad säger det om det system han fortfarande tror starkt på, om det skulle visa sig vara så?

De etiska och filosofiska implikationerna står givetvis som spön i backen, men i "Minority Report" är de mest just implikationer, inte saker att diskutera annat än i korta brottstycken. M.R. är istället en av de mest underhållande filmer som dykt upp på länge; påhittig, detaljrik och ofta massivt spännande. Som om allvaret och det behärskade tempot i den i mitt tycke bättre "A.I." blev för mycket för Spielberg unnar han sig här att leka med framtiden snarare än att grubbla över den, även om det även här finns ögonblick av skärpa och tanke. Den rör sig alltmer från framtidsthriller till lurigt deckarmysterium, och tittar på vägen in hos bland andra "Strange Days", "Matrix" och "Total Recall".

Om det finns ett allmänt fel med filmen är det kanske att den inte bestämmer sig. De olika sorterna film som utgör M.R. avlöser varandra snarare än sammanflätas. Det känns lite ryckigt. Tonen skiftar också och medan vissa tämligen djärva och stygga scener nästan lika gärna hade kunnat vara skapade av Paul Verhoeven så känns andra väl tillrättalagda. "Minority Report" blir till slut för mig en film som likt "Klonerna Anfaller" försöker vara för många filmer och därför inte känns helt komplett.

M.R. har till min irritation också luckor. Utan att säga för mycket finns det exempelvis klara glapp efter Johns möte med den suspekte "kirurg" som spelas av Peter Stormare. Känns som ett sådant där fall där vissa bitar klipptes bort men för mycket samtidigt blev kvar. Det finns fler exempel, och eftersom M.R. med rätta kan kallas en smart film sticker de ut desto tydligare.

Men på vägen finns det massvis att gilla; exempelvis en ganska trovärdig framtidsvision som samtidigt känns spejsad nog att bli fascinerande, där bilarna åker både längs vägar och uppför husväggar, där tidningarna ser ganska normala ut men uppdateras medan man läser dem, där varje fri väggyta används för rörlig reklam som alltsom oftast tilltalar en vid namn. Det sistnämnda är möjligt genom att alla kan identifieras med hälp av näthinnan, och sensorer läser av folk vart de än går.

Spänningen är väl där filmen lyckas bäst. Här finns en suverän sekvens där ett slummigt bostadshus genomsöks med hjälp av metalliska spindlar, en rejält adrenalinhöjande jakt på en bilfabrik och gott om annan ambitiös action. M.R. unnar sig också att vara rolig titt som tätt, på ett typiskt Spielbergskt sätt men som vi inte sett på länge. Närmast slapstick ibland, och kanske lite väl fånigt, men visst garvar man.

Här finns karaktärer värda att minnas, som Tim Blake Nelsons fängelsevakt och Lois Smith med sina livfulla plantor och sitt bryskt vänliga presenterande av dunkla sanningar. Max von Sydow är förstås också sevärd, om än knappast i "Pelle Erövraren"-form.

Ja, ju mer man tänker efter, desto fler bra scener och element gör sig påminda. Men en jättebra film är en annan sak: och efter att ha sett en riktigt bra film känner man det efteråt, menar jag. Utan att leta efter detaljer. Det här känns bara helt okej.

Slutsats? Att jag rekommenderar filmen som underhållning, men inte tror att den kommer bli någon framtida klassiker. Vilket jag envisas med att tro att "A.I." kommer bli ...

Trivia:
Under Andertons besök hos en undre världens läkare talas och sjungs en hel del svenska. Peter Stormare säger en del saker som jag undrar om Spielberg låtit vara kvar om han förstått dem, och hans kvinnliga assistent sjunger Små Grodorna, med det vitsiga tillägget "ej ögon hava de".

© Anders Lindahl
2002-07-01

Spoiler

---

Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>

Originaltitel: Minority Report
USA, 2002
Regi: Steven Spielberg
Med: Tom Cruise, Colin Farrell, Samantha Morton, Max von Sydow, Kathryn Morris, Neil McDonough, Spencer Treat Clark, Steve Harris

Genre: Mystery, Sci-fi, Thriller
Svensk biopremiär: 2002-07-03

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>

Sök