Game of Thrones - säsong 6 (2016)

Cellskräck och storslagna scenerier i skön förening

Cellskräck. Det är inte så ofta ett filmat fältslag väcker just den känslan, men här händer det. Att det ska till en stor batalj eller någon annan typ av massiv uppgörelse med jämna mellanrum i ”Game of Thrones” hör numera annars till patentet. Särskilt i de senare avsnitten av en säsong. Vi känner igen mönstret. Och sjätte säsongen fortsätter på den inslagna vägen. Serien har under de senaste vändorna mötts av ljudligare kritik för sina föregivet logiska och logistiska håligheter än tidigare. Ibland även för specifika saker som hur den exempelvis använt sig av sexuellt våld som ingrediens för att för handlingen framåt. Är den typen av kritik berättigad?

Kanske delvis. Man kan invända mot mycket om man så vill och ibland riskerar hela paketet att digna under sin egen tyngd och sina stora ambitioner. Men, det är ju viktigt att komma ihåg: ambitionerna finns fortfarande där. En masse! Det är ett epos. Det ska vara lite för mycket av allting. Sex och våld och dödscoola dialoger. Drakar och demoner. Häxor och häradsbetäckare. Gruvligheter och glamour. Gudaväsen kontra gröngölingar som försöker slåss i de stora ligorna. Vilka ska överleva alltihop?

Det finns nu ett knippe personligheter som de flesta av oss nog gärna vill se överleva ett tag till. Och som serien utvecklar sig har flera av dem tagit ett steg framåt och fått än större betydelse nu. Det kan tyckas att vissa intriger tar för lång tid på sig att röra sig i en tydlig riktning, men själv kan jag invända mot fixeringen vid att allting hela tiden ska röra sig så givet mot ett bestämt mål. Mycket av tjusningen är inte bara exakt vart allting är på väg, utan själva resan. De visuella intrycken. Naturen, arkitekturen, kulisserna. Hur färg och form används. Hur medvetet scener byggs upp och och inte minst hur de färgstarka personligheterna placeras mitt i allt och utsätts för olika prövningar.

Det skulle bli kvinnornas säsong, har det utlovats i flera forum. Har det infriats? Ta den sydliga landsändan Dorne till exempel. Eller… Ska vi hoppa över det? Just den tråden har drabbats av en räcka ogina omdömen och rena råsågningar. Jag är kluven. Där har serieskaparna möjligen medvetet valt att inte lägga för mycket krut, just för att man inte ansett det vara tillräckligt intressant att göra något av. Ännu i alla fall. Därför har det som inträffade där i förra säsongen inte följts upp lika noggrant som vi kunde ha hoppats. Rätt eller fel? Rumphugget? Så kan det se ut. Men troligtvis har vi inte sett det sista av Ellaria & the Sand Snakes - vilket, som en skribent någonstans kommenterade, verkligen borde vara namnet på ett rockband.

Arya Starks äventyr i ansiktslösa assassinernas palats i Braavos har också varit mystifierande och inte fallit alla på läppen. Jag finner ändå en fascination i att tjejen är lite allmänt lost, straffas för sin bristande disciplin och delvis måste börja från början i sin jakt på, ja, vad nu hennes eget personliga mål egentligen är. Hennes hörn av storyn har också kompletterats av ett resande teatersällskap, vars iscensättningar av händelser i Westeros har haft ett värde i sig. Jo, det har varit roligt att se detta sällskaps tolkningar utifrån sin egen förståelse av tilldragelser på andra sidan sundet. Har det bidragit till att föra handlingen framåt? Kanske inte så mycket, men det ligger ändå inom ramen för den där fullt godtagbara andelen stämningsstärkande stoff med ett egenvärde i sig. Just de där detaljerna i marginalen som ger lite extra spetsfundighet åt spektaklet. Här ser vi en del av den lyx som serien kostar på sig, att plocka in väl etablerade skådespelare som Richard E. Grant i en försvinnande liten roll - som ändå går att komma ihåg just för att det är han som gör den. För att inte tala om den oförliknelige Ian McShane, veteranen från ”Deadwood” och mycket annat. Hans roll är verkligen inte överdrivet tilltagen men det han hinner göra kan visa sig ha stor betydelse framöver. Och som han ger liv och ande åt den lilla koncentrerade uppgift han har anförtrotts.

Återkomster. Visst, några ganska iögonenfallande sådana har vi fått se i år. Det har också bidragit till mitt allmänna intryck av att faktiskt vara på väg någonstans mer distinkt än under den förra säsongen. Vissa avsnitt, särskilt i början, har gett även sensationella inslag en litet lågmäld prägel som inte passat allas uppfattning om hur såna händelser borde hanteras. En smaksak. Allt kan inte berättas med buller och bång eller flaggan i topp. Eller? Jag har fortsatt följa en och annan podcast i ämnet, liksom de nu på många håll förekommande direkt-efter-avsnitten-sammanfattningarna. Det finns för- och nackdelar med det. Fördelar i och med att en spännande konversation pågår på en global skala. Men det kan även leda till övermättnad och alltför många spontana reaktioner att relatera till. Är den här direkta inlevelsen som ska ventileras och diskuteras alltid av godo när man sedan bedömer helheten - i det här fallet en hel säsong och dess berättelsebåge?

Tjejerna var det, ja. Och deras möjliga maktövertagande. Vi ser Sansa Stark blomma upp till en mer proaktiv personlighet med potential att påverka utvecklingen på sina gamla jaktmarker, i närheten av den plats där hon växte upp och som hon en gång lämnade under ganska städade former, innan den långa plågsamma resan verkligen började. Daenerys Targaryen är kvar på samma kontinent där hon inledde sin resa för flera år sedan, men nu börjar det bli lite mer vinkling västerut även för hennes del, steg för steg. Även den vägen går genom smärta och våndor. Den alltid lika nobla, tjänstvilliga Brienne of Tarth har sin hederskodex och väg att vandra med svärdet i hand. Hennes önskan att alltid tjäna en Stark får tidigt i säsongen sin uppfyllelse igen. Men hon har även nu oddsen emot sig. Melisandre: den rödhåriga kvinnan. Om vars verkliga jag vi får en ganska drastisk uppenbarelse mycket tidigt i säsongen, hon som tjänar ljusets gud, en gud som uppenbarligen har mörka sidor. Vilken roll ska hon spela? Och kommer hennes tidigare försyndelser att komma i kapp henne och få konsekvenser, även om vi nu tror att hon kan göra en insats för den goda sidan?

I huvudstaden pågår en annan maktkamp. Regenthuset Lannister ser starkt försvagat ut och dess ostadiga allians med familjen Tyrell verkar vara på väg att gå upp i sömmarna. För de som egentligen ser ut att styra i staden är ju den där säckvävsälskande sekten under ledning av en excentrisk übermunk (alltid lika magnifike Jonathan Pryce). Som svenskar kan vi glädjas åt Max von Sydows inträde som den sägenomspunne trehövdade korpen. En mystiker som huserar i ett träd i vinterlandet i norr och leder den förlamade Bran Stark mot vishet. Just Bran som varit frånvarande en hel säsong, har tidigare varit en av de karaktärer som intresserat mig minst av någon anledning. Men nu börjar det hända saker på allvar även i hans liv. Vilket även genererar en av de mest emotionellt förödande finalerna på något avsnitt i serien hittills. Av de personer som vi hittills har sett sparsamt med är kanske Yara Greyjoy, Theons syster, den som får den mest exponentiellt växande rollen. Återförenade kämpar nu syskonen för herraväldet inte bara över sin egen hemvist på Järnöarna utan i förlängningen kanske betydligt mer än så.

”Sagan om is och eld” är ju den egentliga titeln på bokserien. Och just is och eld har vi väl sett mycket av den här säsongen, kanske framförallt eld. Bokstavligt. De bästa scenerna eller de som akut gör störst intryck är inte alltid fullständigt logiska. Det måste medges. Logik kan vara överskattad. I alla fall i en miljö som den här. Och i en värld så full av mörker och där vi ständigt räknar med att de mest sympatiska individerna riskerar att utplånas vilken sekund som helst, så erbjuder den här sträckan ändå flera på något dunkelt plan tillfredsställande scener där även de mindre sympatiska får vad de tycks förtjäna.

Klimax kommer i slutskedet. Precis som det ska vara, eller? Vi har blivit bortskämda med att det ska dra ihop sig, att det ska hända något utöver det vanliga, att stora delar av budgeten helt enkelt bara ska brännas på något effektfullt sätt som tillfällig avskedsfanfar - och visst blir det så här också. Men just det allra sista avsnittet kommer (också i vanlig ordning) att handla mindre om ren krigföring och mer om alla intrikata intriger och andra varianter av drastiska uppgörelser på liv och död. Hur episk och vittomspännande serien är påminns vi nästan övertydligt om i just finalavsnittet som klockar in på lite över en timme och där egentligen alla viktiga hållplatser föräras en visit. Det ger kanske inte så mycket tid till alla, men det är överlag kvalitetstid. Där finns flera magnifika scener som avrundar och väcker förhoppningar om något ännu mer avgörande kommande säsong.

Överlag upplever jag alltså den här säsongen som jämnare och mer målinriktad än den förra. Det finns alltid enskildheter att kritisera och trovärdighetsproblem att demolera för dem som vill, men serien känns ändå som den är på rätt spår. Här finns en stark framåtrörelse men det blir inte självklart enklare att förutse precis hur allt ska sluta och kanske inte ens hur vi vill att det ska sluta. När det nu slutar.

© Johan Lindahl
2016-06-28

---

Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>

Originaltitel: Game of Thrones - Season 6
USA, 2016
Skapare/show runner: David Benioff D.B. Weiss
Med: Peter Dinklage, Nikolaj Coster-Waldau, Lena Headey, Emilia Clarke, Kit Harington, Liam Cunningham, Maisie Williams, Sophie Turner, Carice van Houten, Natalie Dormer, Indira Varma, Conleth Hill, Alfie Allen, Gwendoline Christie, Jonathan Pryce, Michiel Huisman, Iwan Rheon, Iain Glen, Keisha Castle-Hughes, Kristofer Hivju, Tom Wlaschiha, Isaac Hempstead Wright, Max von Sydow, Gemma Whelan, Pilou Asbæk, Nathalie Emmanuel, John Bradley, Diana Rigg, Jacob Anderson, Aidan Gillen,

Genre: Äventyr, Drama, Fantasy, Religion/filosofi, TV-serie
Teman: Game of Thrones

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>

Ingår i följande teman

Sök