Ricki and the Flash (2015)
När lammen lyssnar
Demme möter Streep. Och gör henne till rockstjärna. Som river av Tom Pettys ”American Girl” i första scenen. Som av en händelse samma låt som kidnappningsoffret Catherine karaokear till i bilen strax innan hon oturligt nog stöter på seriemördaren känd som Buffalo Bill, i just Jonathan Demmes rysarklassiker ”När lammen tystnar”. Nej, det är nog inte bara av en händelse. Regissören har väl för övrigt alltid haft ett gott öga (och öra) till musik och musiker. Bland allt annat i karriären har han hunnit med dokumentärer av och med folk som Bruce Springsteen, Neil Young och Talking Heads.
Filmens Ricki and the Flash är ett gäng mogna musikanter med rötterna bakåt i 1970-talet och verkar till stor del vilja bevara den eran så intakt som möjligt, oavsett om det är praktiskt möjligt eller inte. De kör ett stadigt gig på en klubb i Kalifornien. Inte höjden av glamour, men de flesta där tycks ha det trevligt. Hon extraknäcker i butik. Eller om det egentligen är huvudsysslan. Musiken fyller uppenbarligen inte kassan i egen kraft. Det vilar trots allt något av övervintrad hippie över henne och medmusikerna.
Plötsligt blir hon inkallad av exmaken för en återförening med dottern som är nyseparerad, psykiskt instabil och överhuvudtaget inte på bästa humör. Jo, den här typen av draman har vi sett förr. Gamla gravar ska grävas upp och obekväma sanningar exponeras och analyseras. I Indiana sammanstrålar en liten klan där allt är upplagt för spänningar. Ricki - civilt även känd som Linda - har av allt att döma inte haft så bra kontakt med barnen och nu vädras garderoberna. På vid gavel. Några härligt pinsamma offentliga ordväxlingar uppstår. Och ska det till ett bröllop också? Jo det ska det. Inklusive några förvecklingar på vägen. ”Ricki and the Flash” är en ibland trevande, inte alltid högdramatisk historia. Mer av en betraktelse över livets törnar och turer, tillkortakommanden och musikens helande kraft.
Meryl Streep rockar. Ja, hon får riva i mer än i ”Mamma Mia” och eftersom musikframträdandena tillskrivs det för filmen skapade bandet med samma namn som filmen som bara delvis handlar om bandet, förutsätter jag att hon faktiskt sjunger själv, inte sällan ihop med Rick Springfield som gör hennes hovgitarrist och även han av livet halvbrände pojkvän. Och den bilden av den diegetiska musikens tillkomst, tycks bekräftas av skivans extramaterial.
Vad handlar detta främst om - kärleken till musiken eller relationsproblem? Lika delar både och, ungefär kanske. Och i förbifarten vill jag gärna framhålla Mamie Gummers insats i rollen som den deprimerade dottern Julie. Händelsevis är hon Streeps dotter i verkligheten också. Filmen planar efterhand ut rent dramatiskt, men har i grunden ett gott humör, gott hjärta och är bevisligen gjord av folk för vilka musiken haft en betydelse. Sådant betyder en del i sammanhanget.
© Johan Lindahl
2016-04-10
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Jonathan Demme berättar hur han kopplades in i projektet efter att manusförfattaren Diablo Cody (”Juno”, ni vet) och Streep redan var med på tåget. Meryl å sin sida kommenterar temat om att ha stora drömmar som inte alltid slår in. Och Demme ville mycket riktigt ha ett band som ”really played” och en publik som ”really danced”. Stjärnan fick lära sig lite rhythm guitar för rollen, medan ett segment handlar om hur de letade upp rätt rockräv som även kunde agera - och fiskade fram gamle Rick Springfield ur gömmorna. Han är mer känd som musiker, men har skådespelat en smula förut också.
På scen. Meryl Streep rockar loss i rollen som Ricki.
På bröllop. Ricki och Rick. Det vill säga Rick Springfield, som här får heta Greg. Och spela gitarr - inte bara luftgitarr.
Originaltitel: Ricki and the Flash
USA, 2015
Regi: Jonathan Demme
Med: Meryl Streep, Kevin Kline, Rick Springfield, Mamie Gummer, Sebastian Stan, Audra McDonald, Rick Rosas, Joe Vitale, Bernie Worrell, Ben Platt, Keala Settle, Nick Westrate
Genre: Drama, Komedi, Musikfilm, Romantik
Hemmabio: 2016-02-08
