San Andreas (2015)
Händelserikt men helkorkat
Är det fullständig förödelse som lockar? Total terrakalyps, men med en positivt hoppfull underton av ’Amerika kommer alltid igen’. Kräver du inte att någon av karaktärerna ska vara något annat än en vandrande, alternativt springande eller klättrande kliché? Älskade du ”2012”? Look no further. ”San Andreas” har allt du behöver. För ögonblicket.
I årtionden verkar kalifornierna ha väntat på Den Stora Smällen. Som i Skalvet som får alla andra skalv att springa och gömma sig. Här får denna omvittnat syndiga stat sitt straff till slut. Och många applåderar säkert i smyg bara åt detta scenario. Vladimir Putin, Westboro Baptist Church, KMPL(R), ISIS… Kanske till och med New York-borna, som fått vänja sig vid att se sin hemstad jämnas med marken ett otal tillfällen på film de senaste decennierna, men nu belönas med en välbehövlig paus och kan gotta sig åt andras elände. Västkustmetropolerna Los Angeles och San Francisco däremot, de ruskas om och spricker upp i sömmarna av kontinentalsocklarnas hastiga skilsmässa.
Apropå skilsmässa: räddningspiloten Ray (Dwayne Johnson, även känd som ”The Rock”) ska bara skriva på papperen, sedan frun Emma (Carla Gugino) gått vidare i livet och och är i akt och mening att flytta ihop med en stormrik arkitekt (Ioan Gruffudd). Ray ska dock få tillfälle till en smula kvalitetstid med dottern Blake (Alexandra Daddario) mellan utryckningarna. Men så smäller det igen. Den dramatiska uppbyggnaden med klassisk strategisk stegring av insatserna är nästan obefintlig. Några försmaksattacker etablerar vad som står på spel. En idog seismolog (Paul Giamatti) och hans team anar annalkande katastrof och vill varna allmänheten, men hinner knappt öppna dörren för ett besökande TV-team innan det är klippt.
Det är inte många hus som står stadigt ens efter den första vågen som rör sig norrut längs kusten. Och hur många liv som går till spillo totalt bryr sig inte filmmakarna om att ens ge oss några avrundade siffror på. Det viktigaste är den handfull personer som ingår i Rays närmaste krets och några nykomlingar som introduceras i en klassisk meet cute. Samt seismologstyrkan som ropar i öknen. För att vara räddningsexpert ägnar huvudpersonen påfallande stor del av filmen åt att prioritera familjen. Resten är försumbara. Som bonus presenteras ett förflutet familjetrauma som givetvis måste bearbetas. I de korta respiterna mellan nära döden-sekvenserna - som utgör lejonparten av tiden.
Dialogerna är knappast mer än minimalt utvecklade, även efter katastroffilmstandard. ”San Andreas” är en film med mer digitala muskler än andra mätbara impulser i hjärnkontoret. Michael Bay eller Roland Emmerich kan framstå som mer nydanande i jämförelse med vad den mindre profilerade herr Brad Peyton visar här. Manus är delvis tillrett av Carlton Cuse, den gamle ”Lost”-showrunnern. Skulle man bara döma efter det här, måste kollegan Damon Lindelof ha dragit ett tungt lass under de åren, men det kanske är orättvist att döma efter bara detta. ”San Andreas” är kanske helt enkelt en historia så beroende av att göra rätt för sin budget och blåsa rent i åtminstone två av våra sinnen, att ingen vill riskera att komplicera något verbalt utbyte mer än absolut nödvändigt.
Den massiva förstörelsen är huvudsaken. Och de få individer vi avkrävs engagemang för. Det är sällan tråkigt. Bitvis extremt korkat, men nästan hela tiden händelserikt. Det kan inte på något sätt kallas stor konst, men bör möjligen räknas in i kategorin mediokra spektakel som trots allt gör sig bäst på bio.
Men var syntes egentligen Kylie Minogue?
© Johan Lindahl
2015-06-24
Originaltitel: San Andreas
USA/Australien, 2015
Regi: Brad Peyton
Med: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario, Ioan Gruffudd, Archie Panjabi, Paul Giamatti, Hugo Johnstone-Burt, Art Parkinson, Will Yun Lee, Kylie Minogue
Genre: Action, Äventyr
Svensk biopremiär: 2015-05-29
Hemmabio: 2015-10-19
