Boyhood (2014)
Den slutgiltiga coming-of-age-filmen?
Samma huvudskådisar har följts åt på en drygt decennielång filmresa genom den amerikanska verkligheten. En ambitionsnivå som kan tyckas oväntad för Richard Linklater, en regissör jag själv förknippar med anspråkslöshet. Att "Bara"-filmerna med Julie Delpy och Ethan Hawke blivit en trilogi känns mest som att det bara blivit så. Men det här projektet har krävt hängivenhet och en Plan. Och känns ändå, på något fint sätt, anspråkslöst.
Året är 2002 och Mason i sjuårsåldern när han och storasyster Samantha tidigt i filmen flyttar till Houston med ensamma mamman. Att flytta ska bli ett återkommande tema.
Frånskilda men engagerade pappan gör det mesta rätt. Bilen har kanske inga säkerhetsbälten, men han lär dem att aldrig rösta på Bush och kommer sedermera hålla talet om preventivmedel när det blir så dags. Trots att han kommer tillbaka från Alaska och söker kontakt finner dock Olivia en trygg och välbärgad ny man, som inför två extra barn och en hel del regler till hushållet. Dramatiskt stoff i form av en alltmer försupen och tyrannisk styvfar är klassiskt men görs det så trovärdigt som här så behöver det inte vara något negativt. Det är inte outhärdligt att beskåda, men jobbigt för det känns sant. Man är där.
Spoiler eller inte: så mycket mer dramatisk blir sällan "Boyhood". Avsikten är inte att utsätta tittaren för en känslomässigt omskakande mara, och man blir oftare glad än förfärad. Eller bara fascinerad, trots det "händelselösa".
Även det lilla får plats. Prematur lektion i sexualkunskap med surfhjälp från äldre kompis. Bli kortklippt mot sin vilja men få en tröstande lapp från en tjej i klassen. Ett evigt käbblande mellan syskonen. Och andra bekymmer och glädjeämnen mer representativa för tonåringar, allt eftersom tiden går. En del problem löses i filmen, andra visar sig lösta när vi inser att vi har gjort ännu ett årslångt kliv, märkbart genom allt längre barn och tidsmarkörer som presidentval och väl valda låtar.
Mason är mer eller mindre cool men också känslig och grubblande, visar det sig allt tydligare. Men titeln till trots är fokuset lika starkt på resten av familjen. Lorelei Linklater (japp, regissörens dotter) som extrovert storasyster är värd lika mycket beröm som Ellar Coltrane. Och Patricia Arquette och Linklater-veteranen Ethan Hawke levererar solida insatser som vuxna människor utan extrema karaktärsmässiga extravaganser, men en hel del personlighet och hjärta.
Trots den snabba färden framåt genom tiden känns det mindre episodiskt än det rimligen borde. Resultatet kunde liknas vid den jordnära versionen av "Tree of life". Med musik och politik och fokus på scener som känns lika universella som djupt individuella, igenkännliga ur flera perspektiv - både som förälder och före detta barn. Plats finns också för "flumprat" eller djupsinnigheter beroende på personlig våglängd. Och det är americana, på ett sätt som även en icke-amerikan lätt kan kapitulera inför. Med Hero av Family of the Year som inofficiellt och oförglömligt tema.
Dramaturgiskt är det som kanske framgått en ganska märklig skapelse. Filmen beter sig liksom inte riktigt som de flesta. Med speltiden och inspelningstiden i åtanke är det rentav risk för att man gör misstaget att fråga sig på vilket sätt det är ett Mästerverk. För att verkligen uppskatta "Boyhood" bör man nog undvika den fällan. Om man lyckas med det kan man nog inse att den på sitt sätt är ... ett mästerverk.
© Anders Lindahl
2015-02-21
Originaltitel: Boyhood
USA, 2014
Regi: Richard Linklater
Med: Patricia Arquette, Ellar Coltrane, Lorelei Linklater, Ethan Hawke
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2014-11-26
Hemmabio: 2015-02-16
Relaterat: The Tree of Life (2011)
