Maffiabröder (1990)
Tuffa gangsters gör tossiga saker
Denna film, mina vänner, finns att hitta i ordboken under "ren perfektion". Då "based on a true story"-filmer normalt får mig att spänna upp käkarna i en gigantisk gäspning, slår den här filmen som en knytnäve på tänderna.
Maffiabröder handlar om Henry Hill som växer upp i ett fattigt område och drömmer om att bli gangster. Han tittar ner på smågangstarna som sitter och spelar kort hela nätterna utanför restaurangen utan reprimander - de kan göra vad de vill. Han börjar jobba i organisationen, och träffar människor som den legendariske gangstern Jimmy Conway (Robert DeNiro) och den, minst sagt, impulsive Tommy DeVito (Joe Pesci). När sedan Henry börjar handla med knark begår han den värsta synden av alla nämligen ilojalitet mot sina egna. Och sedan är karusellen igång.
Den här filmen definerar helt enkelt vad bra berättarteknik handlar om. Snyggt, snabbt foto där handkamerasekvenser faktiskt har ett syfte. Klippningen är fantastisk och Thelma Schoonmacher övertfäffar sig själv i varje sekvens. En underbar sekvens i filmen är när Henry sitter på en restaurarang med De Niro och han vet att De Niro kommer skicka iväg honom på ett uppdrag som han inte kan komma tillbaka levande ifrån. För att vi som tittare ska känna den pressade atmosfären använder sig Scorsese av den beprövade "zooma- och backa kameran-tricket" som använts i bland annat "Hajen". Bakgrunden ser då ut som om den närmar sig tittaren, precis som vid en zoomning, men personen i fokus rörs inte. I de flesta filmer där detta används, är tricket över på en halv sekund, men här gör Scorsese en halvminutsekvens där huset i bakgrunden sakta närmar sig våra två huvudpersoner som sitter och äter.
Manuset är briljant in i minsta detalj och skådisarna gör alla det bästa de kan. Ray Liotta har aldrig varit och kommer aldrig att bli bättre än så här - vi minns hans mindre imponerande insats i exempelvis "Turbulence". De Niro gör sin gamla vanliga maffioso suveränt, men den som verkligen glänser är Joe Pesci, som i film efter film spelar töntig italienare som pratar för mycket och blir mobbad av Mel Gibson och Danny Glover, men här skiner upp och ger ett otäckt brutalt porträtt av Tommy DeVito som låtit makten stiga honom åt huvudet. En kraftfull balansgång mellan humor och galenskap som vi senare fick se en repris på i "Casino".
Det som framförallt får en att bli så imponerad av filmen är att den vid första anblicken verkar vara glättigare än exempelvis Gudfadern, men sedan vänder denna glättighet för att visa upp själva kärnan till problemet organiserad brottslighet. Vi får hur allting tolkas från "de ondas" sida. De kriminellas moral och lojalitet mot sina egna och det extrema övervåldet mot resten av befolkningen som egentligen bara är redskap för att komma dit man vill, verkar fullkomligt naturligt, och på ett tydligare och mer lättrelaterat sätt än "Gudfadern" visa hur lätt det är att tappa greppet när man får smak på makten och "det goda livet".
Det är en av Scorseses bästa filmer och man känner verkligen berättarglädjen ut i fingerspetsarna. Svart humor, tragik, våld, bra musik,och ett oerhört tempo blandas samman till knappt två och en halv timmars ren njutning.
När det så småningom är dags att summera Scorseses karriär kommer onekligen Maffiabröder stå ut som den verkliga stilbildaren inom amerikanskt filmberättande från 90-talet och framåt - på samma sätt som "Taxi Driver" stod ut på 70-talet. Givetvis ska du se Maffiabröder om du inte redan gjort det.
© Johan Hultgren2001-03-06