Djungelboken (1967)
Ojämn men sympatisk Disney-klassiker
Av alla brottstycken ur Disney-filmer som visas på julafton är kanske "Djungelboken" - inspirerad av Rudyard Kiplings novellsamling från slutet av 1800-talet - det inslag som förknippas med flest vardagssituationsvänliga citat. "Kom igen katten, det svänger ju!" "Jag är nog tuffare än somliga tror." Och så vidare ...
I klippet under Julaftons-Kalle är den vänliga men inte överdrivet tuffa pantern Bagheera en orolig bifigur, men det är faktiskt han som från första början finner ett hem hos en vargflock åt den övergivna människovalpen Mowgli - som han hittar som bebis i djungeln - och det är han som tio år senare åtar sig att föra honom till människobyn när det står klart att Shere Khan har återvänt. Alla är rädda för Shere Khan, tigern som hatar människor - och alla andra i största allmänhet - och inte ens den samlade vargflocken törs ta fajten, även om grabbens fosterfar har blivit riktigt fäst vid honom. På vägen träffar Mowgli björnen Baloo och resten är historia.
"Djungelboken" är stilsäkert gjord med mysiga miljöer och stämningsfull musik, men bitvis lite tråkig. Mötet med de militäriska elefanterna pågår på åldrat Disney-manér alldeles för länge, för att ta ett exempel. Den är inte lika konstnärlig som "Bambi", men charmigt tecknad, ibland nästan lite som färglagda skisser med spretiga penndrag - en klar kontrast till exempelvis "Törnrosas" kontrollerade estetik. Det är en svängig, sympatisk och ganska fånig film. Djungeln är full av lagom farliga problem, dock inga spindlar eller andra läskiga insekter. En ganska städad historia är det, den här skogen.
Att den lömske, hypnotiserande pytonormen Kaa är livsfarlig och vill äta upp Mowgli presenteras närmast med ett leende. Aporna anförda av den jazzande kung Louis är snarare okynniga än onda. Finalen, alltså det som händer före den lite brådmogna avrundningen, är en ganska lyckad blandning av spänning, sorg och skratt - med en vänlig kvartett gamar som det mest oväntade inslaget.
Det är svårt att få en riktigt enhetlig bild av "Djungelboken", som lyckas pendla mellan allvar och trams, på bekostnad av ... någonting, jag vet inte vad. Den dramaturgiska uppbyggnaden känns också lite slumpmässig. Vad är det exempelvis för mening med att presentera elefanterna och deras senkomna beslut att hjälpa till, med tanke på deras obefintliga betydelse för händelseförloppet? Och visst återanvänder de några klipp ett par gånger ...?
Jag nöjer mig för egen del med tre russin, men känner inte alltid att betyg är så särskilt relevanta i de här klassikersammanhangen. De flesta har "sina" Disney-rullar. Det här är inte riktigt en av mina.
© Anders Lindahl
2013-08-27
Tack till Disney för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
För att besvara den troligaste frågan direkt: på BD-utgåvan från 2013 är det julaftonsrösterna, bland andra Gösta Prüzelius och Beppe Wolgers, som hörs. Plus en extremt pondusrik Shere Khan-tolkning av Olof Thunberg. På svenska spåret, alltså. Det engelska bjuder på bland andra George Sanders i samma roll.Den högupplösta bilden är som vanligt utmärkt, gränssnittet som vanligt elegant. Disney har pengar att slänga på sina klassiker, och de syns som vanligt på skärmen.
Originaltitel: The Jungle Book
USA, 1967
Regi: Wolfgang Reitherman
Genre: Animation, Äventyr, Barnfilm
Hemmabio: 2013-08-28
Teman: Disney
Ingår i följande teman
