Hobbit: En oväntad resa (2012)
En häftig tripp som kunde blivit mycket bättre
Jag tänkte nu dissa "The Hobbit" rätt hårt. Det är en synnerligen snygg filmupplevelse som förtjänar sina tre russin som ren underhållning. Jag köpte den osedd och kommer med nöje försvinna i dess härliga landskap igen, ungefär som den dumsnygga "Avatar". Men ibland känns det viktigt för en seriös, kvasiirrelevant, ideell recensent att också påpeka de bistra sanningarna. Nu börjar gnäll-äventyret, håll i er!
Berättelsen "The Hobbit", på svenska betitlad efter sin huvudperson Bilbo, beskrivs ofta som barnsligare än den trilogi av romaner om ringen som långt senare skulle gå till litteratur- och filmhistorien. Och det stämmer till viss del; det är en lekfull, påhittig och ganska elegant skriven liten skröna. Som gradvis glider över i ett allt tätare allvar. Peter Jackson och gänget (tre medmanusförfattare inklusive Guillermo del Toro som ett tag var påtänkt som regissör) har som sig bör tagit fasta på den här lekfullheten i filmens början. Tolkiens smålustigheter om hur spelet golf föddes har fått kvarstå, tillsammans med den burleska inledningen där de tretton dvärgarna gästar en mycket överraskad liten hobbit. Martin Freeman, som också fick axla det största ansvaret i en annan halvlyckad bokfilmatisering, nämligen "Liftarens guide till galaxen", är ett inspirerat val i huvudrollen. Han kunde mycket väl vara en ung Ian Holm.
Men så har vi den där frestelsen att återskapa succén med ringfilmerna. Mest uppenbart är det förstås i det faktum att det ska bli just tre filmer, något som med tanke på förlagans längd är en absurd idé på papperet. Visst är många scener i boken "The Hobbit" förlagor eller förövningar till scener i ringen-trilogin, men här blir det nästan löjligt tydligt att de egentligen vill göra exakt samma sak en gång till, med exakt samma stämning. Den här (långa) filmen slutar kanske halvvägs till det ensligt belägna berg som är resans mål, och för det krävs en hel del padding. Särskilt som en del grejer med rätta har fått maka på sig - som den pratande portmonnän och en bunt spontansånger från både orcher och dvärgar.
Men det finns ju rika källor att ösa utfyllnad från, allt ifrån "Silmarillion" till senkomna klargöranden från Tolkien i brevform. Och ärligt talat så hade man kunnat 'fylla' gott och väl en kvart med en ordknapp visualisering av hur landskapet, vädret och stämningen förändras ju längre hemifrån Bilbo färdas, en sekvens från boken som jag gillar starkt. Jag kan se det framför mig; Bilbo uppfylld av äventyrets glöd, skumpandes på ponnyryggen genom ett solbelyst och fortfarande välkomnande landskap, lyssnandes till dvärgaskrönor och fågelsång, och så en gradvis övergång till regnig vildmark och tjuriga temperament. Det hade funkat klockrent.
Problemet - om det är rätt ord, vilket det är - är bara att man ofta istället har lutat sig mot absurt utdragna jakter och bataljer. Ibland tror man nästan att Jerry Bruckheimer står som producent - och om han verkligen hade det, så törs jag påstå att många hade haft svårare att svälja dumheterna. Namnet Jackson ger efter den välförtjänta Ringen-succén ett narrativt svängrum som få andra hade förunnats. Ingen spännande scen tillåts stå på egna bokben, utan förgylls - om det är rätt ord, vilket det inte är - med att dvärgarna med vapen i hand kommer rusande för ännu en dust. När de för tjugosjuttonde gången överlever en nära-ögat-sekvens som kunde ha skrivits av Roland Emmerich är det inte utan att man tycker att manusförfattarna har givit sig lite väl mycket mandat utifrån Tolkiens konstaterande att dvärgar är ett tåligt släkte. Utan 3D-glasögon (så som filmer ska ses, muttrade han gubbigt) känns många scener fullständigt onödiga, och det är ett test som en film av den här digniteten ska klara av.
Vargflocken under träden (som förvisso får sällskap av orcher även i boken) har bytts ut mot en arme av wargridande orcher i annat ärende. Detta är en del i en huvudsakligen ny historia om en orchkung som söker hämnd på Thorin. Den djurälskande trollkarlen Radagast, ett par förbiflygande rader i boken, har här mer skärmtid än motiverat, även om igelkottarna är väldigt söta. När han flänger runt över slätterna på kanindragen kälke så kunde budgeten och speltiden ha använts bättre, vänligt uttryckt. Det är nästan generande symptomatiskt när Gandalf istället för att förvirra en trio jättar med lite röstskådespel klyver ett stenblock på ett dramatiskt sätt. Den här ständiga jakten på Mer Häftighet känns ibland inte häftig, utan nervös. 'Tääääänk om tittarna somnar...!'
Man har också förfallit till övertydliga och utdragna egna dialoger för att fylla ut. Ett samtal mellan Gandalf och Galadriel i Rivendell (ett av många fria tillägg till bokens besök i 'the last homely house') inleds med ett mått av subtilitet men fortsätter in i det pedagogiska och rentav tillgjorda. Vissa välskrivna och lättanvända delar av boken har ironiskt nog fått maka på sig helt, som Bilbos utmärkta lilla tal när dvärgarna dissar honom första kvällen och han känner sig manad att ta tillbaka sin värdighet (japp, jag läste om kapitlet bara för att försäkra mig om jag inte klagar i galen tunga). Här presenterar han sin personlighet och sina motiv för att följa med på ett kaxigt och övertygande vis, och i samma veva ger Gandalf lite mer kött på benen.
Bilbos möte med Gollum är en av filmens bästa scener, där den digitala stackaren med Andy Serkis hjälp är lika imponerande som i Tornen och Konungen, fastän tio år har gått. Med små medel har de tagit imponatorgraden in i 2010-talet. Men varför de även här har bytt ut så mycket bra dramatik från boken kan man undra över. Det känns som om de ändrar på allt bara för att de väl har börjat och inte vet hur man slutar.
Där är filmens stora återkommande pinsamhet. Man känner ofta inte igen sig, och det finns ingen bra anledning till att det ska vara så. Bra spänning har bytts ut mot annan spänning - kanske mer 3D-vänlig sådan, men knappast mer spännande.
Färdiggnällt. Alldeles strax, i alla fall.
Alla ändringar och tillägg är förstås inte till nackdel. De inblandade vet väldigt mycket om Tolkiens värld - säkert mycket mer än jag, måste medges - och jag gillar verkligen tanken på en trio återbesök i den värld som Jackson och hans vänner återskapat med sådan känsla. Här finns några monumentalt mäktiga (och inte nödvändigtvis hektiskt spännande) scener med sann filmmagi. Problemet är främst när magin bryts i nervös ängslan för att någon ska bli uttråkad av stridslösa partier eller känna sig förvirrad av alltför subtil dialog. Inte många hade blivit besvikna om de vågat göra en riktigt bra film istället, vågar jag påstå. Och det hade inte varit särskilt svårt.
© Anders Lindahl
2013-04-28
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: The Hobbit: An Unexpected Journey
USA/Nya Zeeland, 2012
Regi: Peter Jackson
Med: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage
Genre: Äventyr, Fantasy
Svensk biopremiär: 2012-12-12
Hemmabio: 2013-04-08
Teman: Sagan om ringen
Det finns 3 recensioner. Läs mer >>
Ingår i följande teman
