The Descendants (2011)
Paradise Lost enligt Payne
Payne. Alexander Payne. Tillbaka med ännu en dos reflektionsdramatik och närkamp med det amerikanska vardagslivslevandet. Nu har han landat på Hawaii. Allt är inte underbart ens där. Matt King (Clooney) har till exempel inte surfat på 15 år. Han har däremot gjort affärer och arbetat mycket, försummat familjen - känns det igen? - och upptäckt att han har en, när hustrun efter en båtolycka hamnat i koma. Samtidigt är han ansvarig för att släkten ska signera ett kontrakt och sälja ett stort stycke land på grannön, land som de ägt 100+ år utan att riktigt veta varför. Pengar kommer att rulla in, men blir Matt lyckligare för det?
Döttrarna - en i övre tonåren och en på väg in i dem - är inte så välartade som han skulle önska, men de kvarvarande familjemedlemmarna kommer att närma sig varandra under resans gång; där inte oväntat, en del oväntade saker inträffar. Regissör Payne brukar utmärka sig inte så mycket för sin totala originalitet vad gäller intriger, utan snarare tonträffen och små avgörande vinklingar, inte minst i dialogerna. När Matt ger sig själv uppdraget att ta reda på mer om fruns eventuella förehavanden vid sidan av (alltså misstänkt otrohet) är döttrarna med på tåget. Eller rättare sagt flyget. Turerna går fram och tillbaka i arkipelagen med pedagogiska kartor i bild som illustration.
Ja, vi får glimtar av Hawaiis arv och geografi, flora och fauna i förbifarten. Liksom underhållande tjurskalliga birollsinsatser av inte minst Robert Forster som social svårbemästrad svärfar, och Beau Bridges som kusin med smak för inkomster mer än för familjebanden, av allt att döma, även om han försöker att inte framstå som heltigenom girig i de få scener han är med. Situationen spetsas till av att beslut behöver fattas om fruns medicinska behandling. Om det nu lönar sig att fortsätta med en sådan. Kommer hon att vakna upp igen och vad skulle det få för konsekvenser? Svaren kommer.
Clooney åldras med värdighet och gör ännu en roll i ungefär samma anda som ”Up in the Air”, visserligen gift och mer stadgad än motsvarigheten där, men med liknande medelålders- och karriärångestsyndrom. Helheten är kanske inte lika förfinad som regissörens tidigare storverk ”Sideways” men väldigt bra. Kort sagt. Några passager planar ut mer än nödvändigt och vilar kanske alltför bekvämt i vackra naturfonder, men bryts upp av en stadig ström personliga uppgörelser som alltså inte följer alla givna mönster. Ändå känns upplösningen som lite, lite för förväntad. Tonläget där är ganska typiskt Payne-skt; melankoliskt men långtifrån hopplöst, livsbejakande men inte klämkäckt. Inget fel i det, egentligen.
© Johan Lindahl2012-02-02
Det finns fler recensioner på den här.
Läs mer >>