In the mood for love (2000)
Ett tredjedels mästerverk
Hong Kong 1962. Två par flyttar in i lägenheter i samma fastighet samtidigt. Det är dock bara två av personerna i paren vi möter öga mot öga, de andra hälfterna är frånvarande av olika orsaker. En man och en kvinna upptäcker efterhand att de har något gemensamt. Deras respektive är inte helt trogna sina äktenskapslöften och deras vänsterprassel är dessutom... just det.
Om attityder till svek och om hur två personer som dras till varandra mot sin vilja hanterar situationen handlar "In the mood for love", en film som hyllats på många håll. Från min synvinkel tar det en halvtimme innan den hittar sin form. Startsträckan är lite rörig, ibland roande men svårfångad och inte omedelbart angelägen. Kanske är det meningen att det ska vara så men jag har svårt att se den omvittnade stilistiken och estetiken där. När väl kärnan har gröpts fram och de tu möter varandra på allvar blir det märkvärdigt intagande. Scener indränkta i varmt gult ljus övergår i tysta mörka gator där regnskurarna verkar vara vanligare än andra människor (i en av världens mest tättbefolkade städer), meditationer över grubblande ansikten i ensamma rum och dialoger där det viktigaste hela tiden utelämnas - där blir det verkligt intressant. Det finns mycket mellan raderna men radavstånden är breda och det är inte svårt att fylla i luckorna.
Jag har dock även efteråt lite problem med strukturen som gör att filmen verkar falla isär i tre delar. Det intressantaste är mittpartiet som stannar starkast i minnet. Det är dock magiskt närvarande långt efter att filmen slutat. Om det inte vore ren blasfemi kunde man jämföra med "Pearl Harbor" där akt två var helt överlägsen akt ett och tre. Det är inte den infantila nivån vi rör oss på här, men i alla fall...
Han och hon närmar sig varann men har ständigt ursäkter i bakfickan.
- Vi ska inte bli som De, upprepar Han gång efter annan, som ett mantra.
”De” är ständigt närvarande utan att vara i fysisk närhet eller synas ibild. Deras röster hörs ibland men oftast är det bara deras andliga inflytande, spåren av deras handlingar som syns. I samvetskvalen hos dem som inte gjort något ’fel’ - eller möjligen kommer att ta sig rätten att överträda sina moraliska gränser för att skapa en mening i sina egna liv. Tillfället har sökt upp dem och många andra skulle inte tveka att falla för frestelsen. Men spänningen ligger i att så lite sägs rakt ut och större delen av filmen utgörs av dialoger mellan de två otrohetsaspiranter som vi snart sympatiserar med.
Humorn uppstår också i krockarna mellan de två extremt samlade, väluppfostrade huvudpersonerna och deras mer oborstade bekanta. De mest lysande replikerna är dock lakoniska, nästan likgiltiga reflektioner över livets villkor. Personerna i centrum vinner långsamt över publiken genom att bakom sina reserverade masker glänta på dörren in till oceaner av organiskt inre liv. Den röda tråden förstärks av ett stråkstycke som regelbundet ackompanjerar sekvenser i slow motion och vemodiga vandringar i en stad som aldrig verkar riktigt vaken, torgstånd och talföra tanter till trots. Dessutom återkommer ett par schlagers på spanska med Nat King Cole med bland annat den i sammanhanget suggestiva frasen ”Quizas, quizas, quizas...”. Kanske, kanske - kommer det något förlösande, oemotståndligt befriande och livsbejakande ur det låsta läget och någon vågar slå sig lös först. Men det är inte självklart.
Sista delen av filmen är rapsodisk med plötsliga rejäla hopp i tiden. Regissören Wong Kar-Wai låter oss gissa mycket på egen hand in i det sista. Med jämna mellanrum markeras avsnitten med citat och beskrivningar av huvudpersonernas sinnestillstånd i korta men diktlika drag. Filmen väcker mycket till liv efter att den slutat. Den har klara drag av storhet och ren genialitet men jag är osäker på om jag vill falla in i kören och utnämna den till rakt igenom stor filmkonst. Instinktivt saknar jag något. Filmen är för mig inte helt igenom fantastisk, men den är svår att skaka av sig. Ett tredjedels mästerverk räcker trots allt längre än det mesta man kan se.
© Johan Lindahl
2002-11-14
Originaltitel: Dut yeung nin wa
Frankrike/Hongkong, 2000
Regi: Wong Kar-wai
Med: Tony Leung, Maggie Cheung, Ping Lam Siu,Tung Cho 'Joe' Cheung, Rebecca Pan, Lai Chen
Genre: Romantik
Svensk biopremiär: 2001-12-14
