The Tree of Life (2011)

Kontroversiellt universell

Om alla filmer som haft ambitionen att handla om Livet skulle samlas på en branschmässa, så skulle de flesta av dem skamset få medge att 'nej, okej, jag handlade egentligen inte om Livet, jag bara låtsades, f'låt....' och slinka därifrån. Bland de filmer som med högburet huvud dröjde sig kvar skulle "Tree of Life" ingå. Tillsammans med bland andra "Smultronstället", "Solaris" och "Måndag hela veckan".

Udda berättad är den, men så värst krånglig är den inte. Pedagogiskt nog ger oss Malick redan från start två citat att testa filmens scener emot. Dels Guds svar i Jobs bok, dels en tanke om att det finns två sätt att närma sig livet, två sätt som för övrigt kommer förkroppsligas i form av en mor och en far. Sedan följer en serie svindlande vyer och konkreta händelser. Som vanligt hos Malick hör vi ofta människors tankar, och som vanligt är det knappast shoppinglistor de dryftar i huvudet.

Man skulle kunna hänga upp sig på frågor och detaljer, nämna en eller två scener som 'misslyckades' med att fånga en och bevisa att man är en skärskådande kritiker. Eller så kan man påminna sig själv om att ett av skälen till att man ser väldigt mycket film är att man någon gång ibland hoppas få se filmer som "The Tree of Life". Att den ens finns, så lätt att avfärda som pretentiöst nonsens och så långt ifrån att faktiskt vara just detta, är ett smärre mirakel. Men Malick trotsar oddsen och har med sina ytterst få tidigare rullar gjort sig mäktiga vänner och beundrare.

Till exempel Brad Pitt, medproducent och filmens fadersfigur - en karaktär som jag sett lite slarvigt avfärdas som tyrannisk, men som är mer komplex än så. Modersfiguren är inte dum och naiv, men har bestämt sig för att vara på ett visst sätt - ett sätt som säkert kan reta en del. Familjen O'Brien består också av tre söner, varav en dör under oklara omständigheter och tillsammans med Job-citatet erbjuder stoff för samma frågor som bröderna Coen behandlade lite mer komiskt i "A Serious Man".

Äldstesonen, som tillbakablickande vuxen spelad i korta scener av veteranen Sean Penn och som ung av debutanten Hunter McCracken, är historiens nav - tillsammans med hela mänskligheten, universum och den varelse som flera av karaktärerna ställer löpande frågor till under filmens gång - låt oss kalla honom Gud. Vi ser honom (inte Gud, äldstesonen) växa upp, älska sin mor och alltmer ogilla sin far och med tiden 'gå vilse'. Det mesta utspelar sig under ... 50-talet, tror jag. Samt under ... 90-tal (?), mesozoikum (komplett med dinosaurier och den berömda meteoriten) och eventuellt den framtid då Discovery Channel med illa dold förtjusning lär oss att jorden så småningom kommer gå under. Det utspelar sig i världsrymden och inuti kroppen och Malick är inte först med att visa på de visuella likheterna mellan dessa förmodade ytterligheter, men han gör det galet bra. Men en av de bilder som får mig att häpna mest föreställer kort och gott några mossklädda kullar. Det är andligt men inte det minsta dogmatiskt, det är sökande men inte vilset. Bättre än de viskade frågorna som lär vara svåra att snappa upp utan undertext är nog ändå scenerna från pojkarnas barndom, som känns lika sanna som drömska.

Jag tror inte att Terrence Malick är obekant med begrepp som coolhet och ironi - jag tror bara inte att han vill ha något med dem att göra. Det här är naket allvar, ett frågeställande som är helt ointresserat av huruvida frågorna är nya eller om någon kommer bli impad av frågeställarens intellektuella skärpa. Den sortens ambition märks istället av hos de IMDB-kommentatorer som med bländande ordkonst förklarar exakt vad som är fel med filmen och i sitt betyg sätter en etta 'för att kompensera'. Det förändrar inte det enkla faktum att Malick, instinktivt eller som ett resultat av mödosamt tankearbete, kan skapa scener som känns plockade rakt ur den klumpiga, gråzoniga verkligheten och samtidigt känns både viktiga och talande.

Visuellt är det fullständigt briljant, från CGI-scener till handkamera. Utöver scenerna med familjen ser vi vyer som påminner om ordlösa filosofiklassikern "Koyaanisqatsi" och små instick som på två sekunder väcker frågor som Malick nog gärna ser att du begrundar i ditt stilla sinn lite längre än så. Han låter människor tänka och säga både generande enkla och imponerande tänkvärda saker och pekar inte pedagogiskt ut vilka påståenden du ska ta till dig mest.

Jag kallade filmen okrånglig, vilket både är sant och osant. Grundhandlingen och dess tematiska kopplingar till allt liv är rättfram, men Malick har också fyllt sin film med mindre uppenbara ledtrådar som jag själv missade flera av. Vem är den långe mannen på vinden och hur förhåller han sig till en annan scen, till exempel? Teorierna fascinerar.

Och tolkningarna rusar iväg åt vitt skilda håll, även bland dem som sett samma handling utspela sig. Som senkommen tittare har jag unnat mig nöjet att läsa vad 'alla andra' tyckte, efter att själv ha bildat min egen uppfattning. Resultatet roar:

'Den är religiös ...'
'Den är inte tydlig nog i sin religionskritik ...'
'Den är livsbejakande!'
'Den är otroligt dyster och lämnar inget hopp för mänskligheten.'
'Dinosaurien visar medlidande!'
'Dinosaurien visar sin makt!'

Om man inte gillar den så tenderar man att vilja övertyga alla andra om att känna likadant. Många börjar hålla föredrag om hur filmer ska göras, samtidigt som man säkrar upp sig med att insistera att man förstår att Malick vill bryta mot konventionerna. 'Men man ska inte göra det så här ...'

"The Tree of Life" blir, trots sina universella ambitioner, en film som kan få folk att argt eller upprymt 'välja sida'. Gör dig själv en tjänst och fall inte i den fällan. Malicks magnum opus kan vara väldigt givande, hur du än ser på världen och vad du än tror att Malick med sin film säger om den. Det jag själv gillar mest med den är förmodligen att den får världen att kännas mystisk men inte meningslös.

© Anders Lindahl
2011-11-29

Originaltitel: The Tree of Life
USA, 2011
Regi: Terrence Malick
Med: Brad Pitt, Sean Penn, Jessica Chastain, Hunter McCracken, m.fl.

Genre: Drama, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2011-05-27
Hemmabio: 2011-11-16

Relaterat: Koyaanisqatsi (1983)

Sök