Nightwatching (2007)
Underskön estetik, ojämn dramatik
Rembrandt hade inte så roligt han heller. Eller också hade han det ibland. Jag inser naturligtvis att jag kan alldeles för lite om mannen, som anses vara en av historiens största och mest inflytelserika konstnärer alla kategorier, och förmodligen var det också. Av Peter Greenaway ska man knappast förvänta sig en totalt socialrealistisk dramadokumentär, och därför kan hans ”take” på legendaren locka till vidare efterforskningar. Han var en perfektionist, om man får tro ett föredrag jag hörde i Dalsland för några år sedan av Ernst Brunner som skrivit om tavlan ”Yngling på guld” och beskrev hur gubben skred till verket, minutiöst mixtrande med olika substanser och tillskott till smeten, inklusive rent guld i flagor om jag minns rätt.
Vad man kan förvänta sig av Greenaway är däremot konstnärlighet. De senaste tio åren har han inte alls varit lika produktiv som de tio-femton föregående, i varje fall inte i långfilmsmediet. När jag för första gången på flera år - känns det som - ser en relativt ny skapelse av honom inser jag både vilka hans idag mycket sällsynta kvaliteter är; att bygga upp en film som ett kontinuerligt konstverk i egen rätt, där karaktärerna tycks gå in och ut ur tablåer som var och en för sig kunnat ställas ut på galleri. Nästan i alla fall, åtminstone mer än vad som är vanligt i det rörliga bildmediet. Som dramatiker kan man lika ofta ställa sig frågan vad han sysslar med. Hans världsbild kan förefalla kall och krass eller rent cynisk, men som bäst (praktexempel ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare”) är han så kraftfull i sitt berättande att man ändå måste reagera på något sätt. Och inte bara konstatera kontrasterna mellan det storslaget vackra och det brutala, motbjudande våldet - liksom vilka negativa saker som sägs om människan i stort.
Och hans Holland under Rembrandt Harmenszoon van Rijns 1600-tal är inte precis ett under av höga etiska principer. Maktspel, korruption, prostitution och en komplott som konstnären råkar få nys om i samband med ett av sina många uppdrag att måla ett porträtt av flera höga herrar. Han bestämmer sig för att bidra med några inte självklart populära detektivrön genom att måla in dem i själva tavlan. Det tar dock en dryg timme för filmen att ta sig fram till den punkten, och det här är - som väntat med Greenaway - inte någon rak rafflande kriminalhistoria. Han vill berätta något mer om artistens villkor och förutsättningar och riskerna med att stöta sig med fel personer i societeten; liksom hur denne lägger livspusslet och tampas med familjelivet, med förluster av nära och kära samt lyssnar på de drabbade i samhällets mindre mäktiga skikt. De finns de också. Rembrandt är inget helgon, han hemsöks av frestelser och använder ett ganska grovt språkbruk. Han är inte alltid en lyckad diplomat och försöker inte vara det heller.
Relationen till hustrun Saskia är ibland ansträngd och han refererar deras gemensamma historik i återkommande monologer vänd mot kameran, eller mot vem? Ett av flera teatraliska grepp av Greenaway. Det tar alltså ett tag för själva dramatiken att koppla grepp och när den väl tycks göra det och ett fokus utkristalliserar sig gör givetvis filmen ett par girar åt olika håll och betonar sin särart genom att utforska sidospåren igen. Eller om det är huvudspåren, den större berättelsen om det splittrade elititiska samhället där Rembrandt kör slalom mellan de sociala vägvisarna med växlande framgång. Saskia är kvinnan i hans liv framför andra, men hon kommer inte att finnas där för alltid och då får damer som den temperamentsfulla barnflickan Geertje och den unga hemhjälpen Hendrickje större roller i hans personliga liv på gott och ont.
När det gäller mysteriet som han vill lösa och de politiska intrigerna som inkluderas är det komplicerat att följa och verkligen förstå om man inte är registrerad rembrandtolog. Och hur viktiga är de? Filmen bör troligen ses fler gånger än en, och det kan man göra bara för estetiken, men själva dramatiken är lite för trög inledningsvis för att jag ska se det här som en av Greenaways verkliga milstolpar. Den bär flera av hans typiska kännetecken, samtidigt som den är behärskad och inte går till extremer, i alla fall inte ställd bredvid, säg, ”Barnet från Macon”. Det är inte en av hans absolut tyngsta och mörkaste filmer, men inte heller lika relativt lättviktig som ”8 1/2 kvinnor”. Den visar att PG fortfarande är kapabel till visuell dynamit men att det fortfarande är tveksamt om han verkligen vill väcka några verkliga känslor som värme eller identifikation. Och då är ”Nightwatching” ändå av det varmare slaget för att vara han.
© Johan Lindahl
2011-08-14
Originaltitel: Nightwatching
Holland/Kanada/Storbritannien/Frankrike/Polen, 2007
Regi: Peter Greenaway
Med: Martin Freeman, Emily Holmes, Eva Birthistle, Jodhi May, Toby Jones, Jonathan Holmes, Michael Teigen, Kevin McNulty, Agata Buzek, Natalie Press
Genre: Drama, Historia
Teman: Konst på film
Ingår i följande teman
