The Switch - Pappa på burk (2010)

Jason & Jennifer jagar lyckan i New York

3 russin

Ännu en film om halvunga newyorkare i karriären och med svårigheter att orientera sig i livslabyrinten. Även om de har hyggliga jobb i showbiz, finanssektorn eller något annat relativt kreativt och lönsamt. Även om de lever i rymliga loft på bekvämt pendelavstånd från allt centralt och substantiellt i Det Stora Äpplet.

Ännu en film där konceptet utlovar en blandning av situationskomik och relationsdramatik med sedelärande inslag. Och där vi inbillar oss kunna räkna ut ungefär hur det slutar i princip när filmen börjar.

Ännu en film där Jennifer Aniston är halvung, välvillig men villrådig, vimsig men varm kvinna och bästa väninna med ångestskapande dilemman av inte direkt livshotande men vägvalspåverkande karaktär.

Och om ovanstående verkar vara din stil, så se det för all del. Resultatet är aldrig riktigt uppseendeväckande och särskilt Aniston rör sig med repliker och reaktionsmönster som hon fått rutin på sedan ”Vänner”-eran övergick i en stabil men sällan sensationell filmkarriär. Faktum är att hennes roll är så Aniston-sk att jag leker med tanken på vilka andra kolleger som vore möjliga att stoppa in på hennes plats och om effekten skulle bli ett helt omöjligt experiment, eller tvärtom; något som upplevdes fräschare och kanske till och med originellt.

Att ”The Switch” har ett sevärde utan att sväva ovanför molnen beror snarare mer på Jason Bateman som har den drivande rollen, den som i reell mening för filmen framåt - lite paradoxalt, eftersom så mycket han gör är reaktioner på Anistons, eller rättare sagt hennes karaktär Kassies aktioner. Det är Wally (alltså Bateman) som står i centrum med sina neuroser och outtalade önskningar, för att inte tala om inledande och avslutande voice-over om ”the human race” i vardagsfilosofisk dubbelmening.

Dessutom introduceras unga talanger; Thomas Robinson och senare hans bror (tror jag) Bryce som brådmogna barn. Och då har handlingen hoppat sju år från de inledande eskapaderna. Premissen förklaras i korthet på DVD-omslaget, så det är inte för mycket avslöjat att Wally vid en viktig punkt och i ett mindre nyktert tillstånd ”kapat Kassies graviditet” som han själv ångerfullt uttrycker det. När vi passerat den första halvtimmens huvudstationer vet vi att Wally och Kassie är bästa vänner sedan lång tid tillbaka, men han undrar om det ändå inte finns något mer att hämta än så. Hur allt invecklar sig i början är ändå rätt underhållande, inte minst när Bateman gör sina bästa berusningsimitationer eller lättar sitt hjärta för sin stoiske chef (Jeff Goldblum).

Alla idéer i filmen har tack och lov inte tröskats fram tillbaka till olidlighetens ände förut, vilket är en risk i genren. Det finns i och för sig inte så många tillfällen att verkligen tappa hakan heller. Förväntade missförstånd, pinsamheter och rena sociala katastrofer i offentliga sammanhang uppstår pålitligt där de brukar komma. Liksom Anistons vanliga uppspärrade ögon, strategiska stammande och välbekanta korsningar av irritation och tillfögafallande när situationen - och manus - kräver det. Baskomiska ingredienser på burk.

© Johan Lindahl
2011-04-26


Tack till SF Video för recensionsexemplar
© 2010 Baster Productions, LLC. All Rights Reserved
- Come on kid, make me look good...

© 2010 Baster Productions, LLC. All Rights Reserved
- So, you think you're a Natural Born Sperm Donor? Ok, show me what you got. baby...

Originaltitel: The Switch
USA, 2010
Regi: Josh Gordon Will Speck
Med: Jennifer Aniston, Jason Bateman, Juliette Lewis, Jeff Goldblum, Patrick Wilson, Thomas Robinson, Bryce Robinson

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Hemmabio: 2011-03-09







     

Dela |