Trogen tjur sökes (2001)

Tjurig kärlekskomedi

Kvinnor är kor, eftersom män är tjurar. Eller som tjurar. Och i naturen är en försvinnande låg procent av alla hanar monogama och trogna sina partners. Jo, Jane Goodale börjar bli bitter över sakernas tillstånd. Hon arbetar på en TV-station och letar i storstadsvimlet efter den rätte, som plötsligt ser ut att landa rakt i knäet på henne i form av en nyrekryt till stationen. Han har visserligen en flickvän på distans, men allt pekar på att han ska dumpa henne...snart. Allt är rosenrött tills det en dag inte är det längre. Och livet blir väldigt komplicerat. De jobbar fortfarande på samma ställe och stämningen blir lätt aningen spänd, om vi säger så. Nu finns det en irriterande grabbig grabb i samma redaktion, en som råkar ha rum över i sin lägenhet (som är väldigt rymlig och verkar ha varit en butik eller dylikt i ett tidigare liv). De två omaka omakarna blir sambos och får tillfälle att reta sig ännu mer på varann. Men What the Heck, Jane är redan så uppviglad av sina nyfunna insikter att hon ser det som en stimulans och bekräftelse på vad hon nu redan vet.

Men kan hon helt glömma dumparen? Och vad ska hända på jobbet? När väninnan på en tidningsredaktion ber henne om en tjänst så ser en uppdiktad identitet dagens ljus; en pensionerad kvinna med något slags doktorsgrad i vars namn Jane nu kan vädra sina frustrationer, medan omgivningen och läsare i staden undrar vem som står bakom genialiteterna. Visst, i genren romcom låter det här som ett ganska lovande uppslag. Rollistan är attraktiv och regissören Tony Goldwyn är om inte annat en ganska pålitlig karaktärsskådespelare med zenit under 1990-talet och sliriga skurkroller i bland annat ”Ghost” och ”Pelikanfallet”. Han har sedan gett sig på en del regi, företrädesvis i TV-seriefacket. Men den här filmen lyfter aldrig utan rumlar runt i alltför många ambitioner samtidigt utan att man blir riktigt klok på, eller vän med någon av karaktärerna. Ingen av skådespelarna gör bort sig (de kan nog inte det) och Ashley Judd kämpar på i huvudrollen, men förstår ens hon exakt hur denna rollfigur egentligen "tickar”?

Som en drogad flygande holländare kryssar filmen fram mellan olika stämningslägen utan att själv verka tro på något av dem. Jag famlar efter något påtagligt att gripa tag i, att bita i, att gripas av och verkligen engageras av. Men det är balansgång på glatt järnstång. Eller något. Greg Kinnear ser lagom plågad ut vare sig han ska verka lycklig eller skuldbelagd och förmodligen ska hans rollfigur inte veta riktigt hur han mår någon gång. Det är min välvilliga tolkning. Hugh Jackman ska vara både härdad och öppen för öppna sår från det förflutna och det fungerar mer övertygande på mig. Bäst är troligen Marisa Tomei som i marginalen lyckas mana fram en del hjärtskäreri eller bra nära under omständigheterna.

Kanske var jag för trött och inte tillräckligt koncentrerad på nyanserna. Kanske berodde det på att jag strax innan sett om ”När Harry mötte Sally” som genom sin blotta existens avslöjar en del håligheter i mycket ur samma genre. Goldwyn har också regisserat "The Last Kiss” som jag såg för något halvår sedan utan att greppa allt den ville säga. Båda känns som aningen experimentella varianter på relations- och romantik-drama-komedikonceptet och landar ungefär lika, inte stenhårt i backen, men en smula obekvämt.

© Johan Lindahl
2010-12-16

Originaltitel: Someone Like You
USA, 2001
Regi: Tony Goldwyn
Med: Ashley Judd, Greg Kinnear, Hugh Jackman, Marisa Tomei, Ellen Barkin, Catherine Dent, Peter Friedman

Genre: Drama, Komedi, Romantik

Sök