Vägen (2009)

Finns det mål och mening med vår färd?

Efter "Sagan om ringen" tänkte nog många att Viggo för alltid skulle definieras som Aragorn, på bekostnad av framtida arbete. "Vägen" är ett bevis på att han är en alldeles för bra skådis för att drabbas av det syndromet. Hans hålögda, utmattade men envist stretande karaktär, namnlös om jag inte missade något, är en av vita dukens mest minnesvärda farsor - som ser som sin enda uppgift här i världen (den efter någon ospecificerad katastrof avbefolkade, grådaskiga och sollösa världen) att hålla sonen vid liv. Hustrun (Theron) träffar vi bara i återblickar som till slut ger den något överraskande förklaringen till hennes frånvaro.

Allt faller sönder, djuren är döda, träden är döda. Menyn består antingen av det som konserverats och hittats av någon med tur, eller av människor. Kannibalism är den stora faran, konstateras det tidigt, och nästan lika tidigt träffar den vandrande duon på ett gäng som känns bekant ifrån allsköns undergångsfilmer men som, likt det mesta i filmen, är svårt att avfärda som en kioskromansfara. De har en hostande gammal bil, vapen och avsikter som näppeligen kan klassas som goda, vilket man om inte annat förstår när Garret Dillahunt (med inte mindre än två otrevliga roller i "Deadwood" på resumén) träffar på far och son ute i skogen.

Mötet med gänget är inte filmens otäckaste scen. Det är inte de snälla som överlevt, är en tes som förklarar en hel del, inklusive Viggos karaktärs oförmåga att lita på någon. Kampen för att överleva är förstås huvudtemat, men under det löper också temat om att även överleva själsligt. För pojken, imponerade spelad av Kodi Smit-McPhee (som enligt kommentarsspåret valdes bland annat för sin förmåga att handskas med det tunga stoffet), kanske det finns hopp men några illusioner tillåts han inte leva i. Där till exempel "Livet är underbart" handlade om en fars kamp för att rädda sin son även från vetskapen om hur hemskt allting var, så görs här inga ansatser att dölja krassa fakta. Det är inte ofta man på film ser en far förklara och visa för ett barn hur man går till väga när man tar livet av sig med revolver (två patroner har de kvar när filmen börjar), men här är det en lika motiverad som svårsmält del av historien.

Resten av historien består av stora motgångar, små medgångar, en och annan skräckupplevelse och sporadiska, paranoida möten med andra människor - spelade av bland annat en nästan oigenkännlig Robert Duvall, Michael K. Williams (Omar i "The Wire"), Molly Parker (även hon med "Deadwood"-förflutet) och Guy Pearce.

Det är talande att regissör Hillcoat valt att stajla om det förut nämnda gänget från sitt utseende i boken, för att de inte ska föra tankarna till "Mad Max". Han gillar säkert "Mad Max", precis som alla andra människor som verkligen gillar film, men det vore inte något typiskt högdraget kritikernonsens att kalla det här för något betydligt seriösare. Visst innehåller filmen sina klassiska spänningsmoment, och problematiken i att försöka kombinera krass överlevnad med ett visst mått av mänsklighet återfinns i "Max" och otaliga andra undergångsskildringar, men det lika ömsint som modigt hanterade temat om att vara farsa i en hopplös värld - det är unikt.

Med sitt vackert deprimerande foto och musik från bland annat Nick Cave, med sin modiga djupdykning ner i eländet och de där solida skådespelarinsatserna, är "Vägen" en oerhört respektingivande film. Frågan är väl ändå om man vill genomlida den. Är det värt det?

Kort och gott: ja.

© Anders Lindahl
2010-07-02

Originaltitel: The Road
USA, 2009
Regi: John Hillcoat
Med: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Charlize Theron, Robert Duvall, Guy Pearce, Molly Parker

Genre: Drama, Sci-fi, Thriller
Svensk biopremiär: 2010-01-22
Teman: Laglös värld efter katastrof Tjugohundratalets bästa filmer

Ingår i följande teman

Sök