Capitalism: A Love Story (2009)
Förändring vi behöver?
"Jag vägrar bo i ett land som det här, och jag tänker inte flytta."
Orden är Michael Moores i hans senaste dokumentär "Capitalism: A love story". Det är en mening som rätt väl sätter fingret på drivkraften bakom både den här och Moores övriga dokumentärer. Han ser något som är galet i världen och gör sitt yttersta för att göra oss andra uppmärksamma på det. Som titeln antyder tar han sig här an ett ämne som han ofta nosat på men inte synat som helhet tidigare: det kapitalistiska systemet i USA.
USA ses väl allmänt som kapitalismens högborg i världen och visst är det en rovdjurskapitalism Moore visar upp, inte minst i fastighetsbubblans efterdyningar. Som alltid hos Moore har han fokus på den lilla människan och hur hon påverkas av inhumana system. I det här fallet handlar det framför allt om familjer som förlorar sina hem till bankerna. Banker som samtidigt delar ut skattemiljarder från de omdiskuterade "bailout"-medlen i bonusar till sina högsta chefer. Moores mer eller mindre nedlagda födelsestad Flint i Michigan får också vara med på ett hörn, som det ställe där brev om husåtertaganden skickas ut över hela USA.
Michael Moore använder som vanligt humor för att avväpna och underhålla men även för att få fram poängen på ett mer pregnant sätt. Han kör fram en värdetransportbil till Bank of America för att hämta tillbaka skattebetalarnas pengar. Han spärrar av Wall Street med polistejp eftersom brott har begåtts där. Det är publikfriande och filmiska "stunts" men ändå relevanta på ett Michael Mooreskt vis.
Moore visar på ett alternativt Amerika som en möjlighet, eller kanske som en nödvändighet. Där finns kooperativa företag, starka fackföreningar och en president som pratar politik med en svag doft av något man ofta tänker sig vara amerikansk politiks antites: socialism. Intressant nog visar Moore också att socialistiska tankar inte är särskilt udda i ett historiskt USA utan återfinns i såväl konstitutionen och i djupgående men aldrig genomförda förändringsförslag från 40-talet av tidigare presidenten Franklin D. Roosevelt. Någonstans på vägen har dock vinstmaximering blivit den största av de mänskliga friheterna, och på bekostnad av andras rättigheter.
I grunden tycks Moore anse att Amerika är ett rätt bra land men som, genom girighet och brist på empati, tillåtits försämras i små nästan omärkliga steg. En metafor som en intervjuad använder i filmen är den om en stor damm som får ett litet, litet hål. Under åren eroderar dammen inifrån utan att någon märker det, och när den till slut rasar helt är det ingen som riktigt förstår hur det kunde gå så illa. I "Capitalism" visar Moore på sprickorna i dammen, både de som redan lett till översvämningar och de som kan leda till katastrofer i framtiden.
I sina dokumentärer har Moore ibland en tendens att bli alltför raljerande och hans programförklaring blir alltför påträngande på ett sätt som man gärna vill värja sig lite mot. Det blir helt enkelt för mycket Moore för pengarna. I "Capitalism" håller han sig på en väl avvägd nivå och håller också sin egen person lite mer i bakgrunden än vad han brukar. Detta vinner filmen på genom att den därigenom tydligare får fram sitt budskap. Någon objektivitet finns naturligtvis inte i denna dokumentär. Det gör det inte i Moores filmer. Vad han lyckas med är däremot att belysa ämnet från olika håll och ur ett aktuellt likväl som historiskt perspektiv. Det gör "Capitalism" riktigt intressant. Och faktiskt rätt viktig.
© Andreas Hallgren
2010-02-02
Originaltitel: Capitalism: A Love Story
USA, 2009
Regi: Michael Moore
Genre: Dokumentär, Drama
Svensk biopremiär: 2009-10-30
Hemmabio: 2010-05-05
