Hajen (1975)
I bra historier drabbas även goda av det onda
Tre män i en båt på lugnt vatten där de stooooora fiskarna går... Närmare bestämt ett ovanligt välväxt exemplar av Carcarodon carcarias, om mina begränsade latinkunskaper inte sviker.
Alldeles i början av sin karriär sägs Steven Spielberg ha fattat ett livsavgörande beslut. Efter att "Sugarland Express" gått hem hos kritiken men missat publiken, påstås han ha förklarat sig villig till prostitution - bildligt talat, antar jag - för att fylla salongerna. Oavsett sanningshalten i detta kom det efterlängtade genombrottet med "Hajen". Publiken kom, såg en stilig ryggfena skära genom strandkanten, vita tänder glimma, käftar slå igen om förvånade simmare och skrämdes bort från badstränderna (som en förhoppningsvis icke avsedd biverkning). Sådär 20 år senare när Spielbergs namn blivit synonymt med storstilad underhållning utan krav på intellektuella ställningstaganden, gjorde han en kovändning och bestämde sig för att bredda repertoaren, med "Schindler's list" som det mest slående beviset för hans nya seriösa sida. Men det är en annan historia. Vi börjar med den här...
"Hajen" kanske inte sprudlar av naturvårdande eller vetenskapliga ambitioner. Men en klassiker bland skräckfilmer är det tveklöst. Tidernas sämsta marknadsförare för bad- och solbranschen, säger de som är tillräckligt till åren komna för att minnas. Själv var jag cirka sju år och lyckligt ovetande. Jag hade nog inte lärt mig simma heller, nödgas jag erkänna (babysim var fortfarande en utopi). Steven Spielberg rev de saftigaste röda strimlorna ur Peter Benchleys roman (enligt välunderrättade litterärt bevandrade källor) och skapade en thriller som står stadigt av egen kraft, även på lösan sand under den bedrägligt lugna vattenytan. Jämför gärna med Francis Coppolas förvandling av "Gudfadern" från förmodad kioskroman till odödligt filmepos. Spielbergs genialt enkla skrämseltaktik har ovärderlig draghjälp av John Williams lika genialt enkla men otroligt effektiva tretonsskala i de lägre registren av skalan.
Den gigantiska hajen hemsöker en ö som lever av turismen och därför dröjer myndigheterna med att ta problemet på allvar. Men efter en middag för mycket från den mänskliga menyn möter marodören till sist motstånd. Trion som ger sig ut på jakt bjuder på ett laddat samspel, eller snarare brist på allting som börjar med sam-. Konflikten mellan dem är ett extra tändstift och trots att de tvingas agera tillsammans är det ingen enkel buddy movie-logik som tar överhanden. Robert Shaw är den fårade fiskaren som tillhandahåller båten och vill styra allt själv, men måste kompromissa med hajforskaren Dreyfuss och landkrabban Scheider som är visserligen är polischef men lider av en ingrodd rädsla för vatten...
Dreyfuss står för den mest minnesvärda meningen: ”This was not a boating accident!”. I actionkomedin "Spanarna" flera år senare fick Dreyfuss tillfälle att driva med sin egen replik. (Hans och Emilio Estevez rollfigurer roar sig med att testa varandras minne för just kända filmfraser. Dreyfuss känner inte igen sin egen). Scheiders konstaterande ”You're gonna need a bigger boat” med darrande stämma kommer i och för sig inte långt efter. Eller Shaws berättelse om fartyget som fraktade Hiroshima-bomben till flygbasen i Stilla Havet, men förliste på hemvägen. Större delen av besättningen drunknade eller blev hajmat. ”But we delivered the bomb, didn't we?” skrockar Shaw retoriskt som slutkläm. Hur väl dokumenterad bakgrunden till skrönan är får väl Herman Lindquist och Peter Englund kivas om.
Hets mot hajar? Ja, i modern folklore har väl filmen haft samma effekt på attityden till havets härskare (ursäkta Willy och kaskeloten i Jonas bok) som Rödluvan på vargarnas image här i Norden. I själva verket är ju människan ett betydligt större hot mot hajstammens överlevnad än vice versa. För varje svald surfare går det några tusental harpunerade hajar. Men Spielberg byggde en karriär här på förmågan att hålla publiken klistrad i soffan med kallsvetten ständigt färdig att bryta ut. Det vore mig givetvis främmande att döma mina medmänniskor efter deras filmsmak, men den som inte drabbas alls av vitnade knogar eller ökad hjärtfrekvens här måste vara antingen A)hjärtlös, B)hjärndöd eller C)fullständigt förhärdad.
Underhållningsvärdet åsido, har "Hajen" trots allt oanade djup? Njae, det är nog fel ord i sammanhanget. Det handlar om hantverksskicklighet som i varje fall avslöjar vad som gick snett i Renny Harlins "Deep blue sea" häromåret. "Hajens" manusförfattare mejslar metodiskt fram karaktärer som man orkar intressera sig för, som i "Exorcisten" eller Hitchcocks bästa filmer. I bra historier drabbas även goda av det onda.
© Johan Lindahl
2001-04-10
Originaltitel: Jaws
USA, 1975
Regi: Steven Spielberg
Med: Roy Scheider, Richard Dreyfuss, Robert Shaw, Lorraine Gary, Murray Hamilton, Susan Backlinie
Genre: Skräck
Teman: Djur som bråkar
Ingår i följande teman
