På smällen (2007)
Knocked Up eller Knocked Down?
Allt behöver inte vara supertokigt hela tiden. En amerikansk komedi måste inte jobba arslet av sig för att försöka locka garv – ibland räcker det med att bara trivas i filmens värld och känna med filmens karaktärer. Detta har Judd Apatow tagit fasta på. ”På smällen” tar sin tid att bygga upp en hyfsat stabil bakgrund för sin ganska lagom hysteriska story och det fungerar till stor del helt okej - men saknar de stora garven.
Filmen handlar om slackern Ben (Seth Rogen) och ambitiösa, nyblivna tv-ankaret Alison (Katherine Heigl). De båda möts på fyllan och hänger sig åt ett one-night-stand som får jobbiga konsekvenser. Alison blir nämligen på smällen. Hon bestämmer sig att behålla barnet, till närmaste omgivningens förtret, vilket får till följd att hennes karriär blir hotad och att hon dessutom får en trind slacker på halsen.
Det bästa med ”På smällen” är kemin mellan de båda huvudrollsinnehavarna, Seth Rogen och Katherine Heigl. Detta osannolika par gestaltas med både ömhet och värme men också med en viss svärta i botten. Seth Rogen är kanske ingen personlig favorit – även om han i den här filmen lyckas omvända mig en aning. Jag har uppfattat honom lite som en lite smartare Jack Black, men i ”På smällen” ser jag något fler nyanser hos honom och han verkar faktiskt ha ett hyfsat brett register för en skådis i den amerikanska komedi-genren.
Det näst bästa med ”På smällen” är samspelet mellan Seth Rogen och Paul Rudd. Rudd spelar Pete, utled make till Alisons syster, som börjar filmen som en osympatisk och arrogant skitstövel för att efterhand utvecklas till en riktigt hyvens kille. Till en början är Ben och Pete helt omaka men en helt genomtrevlig manlig vänskap formas efterhand och varje scen mellan dem leder till sköna ordväxlingar. Ett minnesvärt radarpar.
Det sämsta med ”På smällen” är att den ofta hänfaller åt stereotyper. Rogen bor i en pundarkvart, där alla pot-heads naturligtvis är flummiga, ambitionslösa och säger tokiga saker. Heigls syster är ett suburbia-offer på ett väldigt irriterande sätt, där intoleransen och elitismen blir tröttsam i längden.
Man anförtror lite för mycket av filmen åt Rogen, Heigl och Rudds axlar. Manuset är inte alls lika finslipat när det gäller birollerna.
En bisarr knarktripp under en Cirque du Soleil-föreställning i Las Vegas hör också till nedköpen. För lång, för … bisarr.
Det finns också vissa tendenser till jobbig grabbighet i filmen och kanske ett par vagina-skämt för mycket men jag tycker ändå Apatow styr undan från de värsta plumpheterna. ”På smällen” är till största delen en varm film och jag bryr mig om huvudpersonerna och vill att det ska gå bra för dem. Gillade du Apatows ”40 Year Old Virgin”, så kommer du garanterat gilla ”På smällen”. I likhet med den filmen är också ”På smällen” småputtrigt smårolig utan att lyckas locka fram de stora garven. Men det behövs faktiskt inte alltid. Ibland räcker ju att bara trivas i filmens värld.
© Johan Hultgren2009-07-28