Livet från den andra sidan (2008)

Tillrättalagt men trevligt

- I see dead people...
Det här kunde väl kallas ”Sjätte sinnet” i komeditappning, men påminner också om andra sentida spökrelaterade welterviktare som ”Just like heaven” med Reese Witherspoon - eller en numera åldrad publikdammsugare som ”Ghost” med ni-vet-vilka på varsin sida om floden Styx. Eller inte riktigt. Spökena har ju inte passerat gränsen fullständigt eftersom de har ärenden kvar att uträtta från sin limbo-position. Verka utan att synas, som Wallenbergaren sade. Och förresten hänvisas inte till grekisk mytologi, så glöm Styx. De var förresten satanister, fick jag lära mig på 80-talet. Gruppen alltså. Glöm dem också, för ert eget bästa.

Sådana här parapsyk-romcoms är alltså inget helt nytt påfund. Vad tillför ”Livet från den andra sidan”? Kanske Ricky ”The Office” Gervais med sin egen tagning av begreppet Englishman in New York. Han har väl Sting på sitt eget sätt, och sin egen definierade stil som går ut på att vi ska förakta honom i 20 minuter och sedan gradvis börja...gilla...honom. Fungerar den halsförvridande manövern? Märkligt väl, faktiskt. Till att börja med är tandläkare Bertram Pincus (Gervais) bara otrevlig och antisocial utan orsak, men sedan får vi upp vittringen av en backstory när han tvingas utmana sig själv. Och katalysatorn är framförallt Frank (Greg Kinnear) en avliden kostymknutte som vill ha hjälp med ett speciellt konsultuppdrag; att hindra änkan Gwen (Téa Leoni) från att välja ”fel” grabb som ny make. Det verkar ju omtänksamt, men är egentligen ett uttryck för Franks eget ego. Alla spöken är inte befriade från sådana, uppenbarligen.

Påminner det här förresten om någonting med en snarlik titel? Där Jack Nicholson var den neurotiske, djupt asociale författaren som tinade upp i mötet med servitrisen Helen Hunt och konstnären... Greg Kinnear. Alltså ”Livet från den ljusa sidan”. Givetvis måste de svenska distributörerna ha uppfattat Kinnear-kopplingen och översatt originaltiteln ”Ghost Town” därefter. Anledningen till att Pincus kan se och kommunicera med de otillfredsställda bortgångna är annars att han under en narkos var kliniskt död i sju minuter, vilket läkaren (Kristen Wiig från ”Saturday Night Live”) har väldigt svårt att hosta upp, i några av de roligaste replikväxlingarna trots att de sällan kommer fram till avslutade meningar.

Nu råkar änkan och tandläkaren redan ha mötts i samma korridorer några gånger och bildat sig negativa uppfattningar om varandra, men vad kan vara bättre som isbrytare än mumien av en egyptisk faraon som bevisligen varit en potentat i fler betydelser än en? Längs vägen är det upplagt för missförstånd och pinsamheter, särskilt när Pincus har svårt att skilja på döda och odöda på gatan. Farsen glider gradvis över i en mer lagomallvarsam ton med underliggande tankar om livets mysterium, människans olika sidor, om att inte döma hunden efter håren, boken efter pärmarna.... etcetera. Ni har sett det förr med olika nyanser. Och händelseutvecklingen är tamare och mer tillrättalagd än den behöver vara. David Koepp har tidigare som regissör och manusförfattare (exempelvis ”Världarnas krig” och ”Secret Window”) demonstrerat en viss debilitet när det kommer till dénouement (som grodätarna kallar upplösningen). Men det finns tillräckligt med små glimrande verbala fyndigheter och komisk timing för rädda projektet från total utslätning.

Och Téa Leoni verkar oftast mest bekväm med sådana här lätt obekväma, åtminstone kvartsneurotiska karriärkvinnor-med-inre-tvivel-roller som i ”Spanglish” och ”Flirting with Disaster”. Det här är en bagatell, men ingen av de där bagatellerna jag önskar att jag inte hade slösat tid på. I marginalen kan tilläggas att Aasif Mandvi som spelar Gervais kollega på tandläkarpraktiken, förutom skådespeleri sysslar med reporterjobb (eller vad det nu bör kallas) för Jon Stewart på ”The Daily Show”. Stilpoäng.

© Johan Lindahl
2009-04-13

Tack till SF Video för recensionsexemplar

DVD / Blu-ray

- Han behöver en kram, men han får ingen.
Gervais om sin karaktärs status i början av filmen, sagt i extramaterialets bakom-film som även ger oss synpunkter från regissör Koepp, som i sin tur får beröm för sin bredd av andra inblandade i teamet. Här förklaras också vilka spökregler som gäller i den här filmen, vilket kan vara användbart (även i verkligheten?). En kul kommentar är att Gervais när han pratar med de osaliga ofta verkar som en 'typisk otäck new-yorkare'. Och nej, Koepp tror inte på spöken - men på spökhistorier. Bakom-filmen som helhet är ungefär som framför-filmen: småtrevlig och anständig i sitt slag. ”Ghostly effects” är ett kort inslag om, ja gissa vad. Och så sammanfattas alla scener som fick tas om för att någon började skratta på fel ställe - bloopers kallas det väl oftast. Kommentatorsspåret med Koepp och Gervais har jag inte gett mig i kast med.

Originaltitel: Ghost Town
USA, 2008
Regi: David Koepp
Med: Ricky Gervais, Greg Kinnear, Téa Leoni, Kristen Wiig, Aasif Mandvi, Billy Campbell, Alan Ruck m fl

Genre: Drama, Komedi
Hemmabio: 2009-04-15