Revolutionary Road (2008)

Kris med klass

5 russin

Spoiler direkt: Titeln syftar på en gatuadress i ett välmående villaområde utanför den stora staden. Där bor paret Wheeler. Det lyckade, speciella, omtyckta paret Wheeler. Vilka de är, vad de en gång var när de träffades och vad de blivit ett antal år senare parallellberättas genom små glimtar från två plan som sömlöst löper in och ut ur varandra inledningsvis. Först är de drömmare, men sedan har de kommit till den punkt i äktenskap när många får en kris, typ sju år eller så. Och visst har de en kris. Deras respektive roller i samhället, laddningen dem emellan och själva existensen - hur blev det som det blev, och vad kan man göra åt det?

Jag ska göra klart från början att det här - från början - inte ser så originellt ut, att frågorna i sig inte alls är nya och fräscha i filmsammanhang och att både intrigen och miljöerna för tankarna till annat vi sett. Tänk ”American Beauty”, ”Far from Heaven”, ”Timmarna” och så vidare. Men det blir bra. Framförallt under andra timmen så närgånget och engagerande att jag har svårt att hitta något att klaga på. Då känns ändå inledningen ganska konventionell och kompetent snarare än sensationell. Snyggt och prydligt, spartanskt och stilrent skildras det städade 1950-talet då alla amerikaner skulle vara perfekta och alla hade ångest under ytan. Det har vi redan lärt oss i andra filmer.

Jag räknade med en rejäl omgång välrepeterad och effektiv relationskrigszonsdramatik. Jag räknade däremot inte med att ta in det här och verkligen tycka så mycket om den (i båda bemärkelserna) som jag visade mig göra, ungefär som ”Trolösa” tog mig lite på sängen för några år sedan. Att orda för mycket om händelseutvecklingen är inte riktigt rättrådigt. I korta drag har i alla fall det uttråkade paret Wheeler kommit på idén att ta barnen med sig och flytta till Paris för att börja ett nytt liv. Frank (Leonardo DiCaprio) gillar inte sitt kneg på kontoret hos en kontorsmaskinstillverkare och har aldrig gjort det. April (Kate Winslet) är instängd i hemmafrutillvaron. Varför inte byta roller i en annan miljö? Omgivningen är inte fullt så imponerad när de underrättas om planerna. Och komplikationer tillstöter givetvis.

Många scener sätter sig som omedelbara referenspunkter för efterkommande. De går ofta ett steg längre än vanligt, även i ambitiösa relationsskildringar. Kanske inte längre än i ”Closer”, men här står på något sätt ännu mer på spel. 1950-tals-USA var en pärs för dem som försökte bryta mot några normer eller göra något utöver det vanliga - glöm aldrig det! De reglerna gällde även på Revolutionära gatan. Hela tiden har man känslan att det här inte kan sluta på ett sätt som lämnar alla oskadda. Stämde det? Ja, så mycket kan väl sägas.

Förutom huvudrollerna (som jag återkommer till) är det flera av birollerna som fastnar, inte minst för att de får fram nyanserna så väl med begränsat utrymme. Särskilt Michael Shannon visar sig kunna vända på en femöring. Hans porträtt kunde ha landat i en parodi på den sinnesrubbade sanningssägaren och svarar för lite komisk avspänning - men han gör betydligt mer än så. Hans bekymrade moder - men inte bara mamma utan även husmäklaren och granne till The Wheelers - spelas i sin tur av Kathy Bates och hon är ju alltid en klippa.

Jo, det är alltså lite av en ”Titanic”-reunion vi ser, till råga på allt. Men det glömmer jag ganska omgående. Filmerna har en del gemensamt ifråga om att visa på samhällen med strikta koder, men skiljer sig annars ganska radikalt från varandra. Kate och Leo är dessutom några år äldre nu, om ni inte visste det. De har gjort tillräckligt mycket emellan för att man inte ska kunna blanda ihop deras roller då och nu. Hmmm...varför tar jag ens upp det här? Särskilt DiCaprio har utvecklats enormt sedan dess. Och jag skrev säkert något liknande efter ”The Departed”, men den här gången tror jag banne mig att han överträffat sig själv igen. Jag nöjer väl mig med att han kanske aldrig varit mer driven eller dynamisk än så här. Kate har den något mer krävande uppgiften ändå, eftersom Aprils temperament spänner över hela skalan och med många finstilta variationer upp och ner, som på en febertermometer. Men samspelet är som mest fascinerande alldeles i slutet, med några rent skakande svängningar där man som betraktare aktivt provoceras att fylla i luckorna själv och gissa vilt vad som händer härnäst.

Inget i filmen kan kan kallas karikatyr, även om möjligen Dylan Bakers fyllegök i kontorsbåset bredvid Franks ser ut att aspirera på något ditåt - innan fler dimensioner inträder. Och så är det miljöskildringen. Scenen i början där alla män i grå kostymer och hattar totalt dominerar i vimlet på stationen och tåget till stan - är det en nidbild av eran? Jag tror på den när jag ser den i alla fall. Och på ”Revolutionary Road” som helhet. Den kanske inte ser banbrytande ut på ytan, men efter två timmar är det bara att plocka upp resterna efter drabbningen och, som det heter, 'bryta ihop och komma igen'. Swell - som de sade på den tiden.

© Johan Lindahl
2009-01-28

Källa: Göteborg International Film Festival
- Så du tycker inte att ”The Beach 2 - Climate Control” låter som ett lovande uppslag? Kom igen - miljöfrågorna har aldrig varit hetare än nu!

Originaltitel: Revolutionary Road
USA/Storbritannien, 2008
Regi: Sam Mendes
Med: Leonardo DiCaprio, Kate Winslet, Michael Shannon, Kathy Bates, Kathryn Hahn, Zoe Kazan, Dylan Baker, David Harbour

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2009-01-30
Hemmabio: 2009-06-03
Teman: GIFF2009 Tjugohundratalets bästa filmer


Ingår i följande teman


GIFF2009

Tjugohundratalets bästa filmer





     

Dela |