Krigets skugga (1997)

Uppgivenhet eller uppror?

"Du skulle ha kommit tidigare... när överlevnad varit en gåva."

Rabbi Heller (Armin Mueller-Stahl) går i filmens början fortfarande välklädd och respekterad genom Warszawas gator där lik stelnar i snön. Han kan avbryta ett gräl och be för en död men har inga tårar kvar, som han anförtror Gud en bit in i filmen.

Han bor med dottern Rachel i relativ välmåga (allt är förstås relativt i gettot), bland annat tack vare en "hedning" tillika gammal vän som med fara för eget liv smugglar in lite mat och rentav sprit. Sonen Paul (Don McKellar) återvänder ganska tidigt i filmen, fysiskt och själsligt ärrad och full av ett hat som han riktar mot närmaste "gentile". "Gud har skaffat nya vänner" konstaterar han också i en harang som känns nästan uppfriskande bitter. Uppfriskande, för att hat och bitterhet är väldigt begripliga reaktioner under omständigheterna även om de inte anses ideala. Han har rymt från Treblinka och har hårresande historier att berätta och en ny syn på rättvisa som matchar dem.

Grannen skissar på olika sorters gömställen för när gettot ska tömmas helt, slaktaren ("byggd som en oxe") avfärdar tyfussymptomen som bara en förkylning, en berusad tysk officer kan slänga ut ett barn genom ett fönster utan påföljd och allt fler judar skickas in i en situation som redan är långt bortom omöjlig. Det överbefolkade gettot var för många slutstationen innan Auschwitz, och det var inte svårt att se varför många trodde att det knappast kunde bli värre om de hamnade på ett tåg österut.

Richter (Charles Dance) är den tyske kommendanten som i sällskap med en tämligen human sergeant letar upprorsmän på dagarna och retirerar till lyxvillan på kvällen. Han utstrålar ett arrogant lugn som känns synnerligen sannolikt även när han nedlåter sig till att växla några ord med rabbin. Han kan hånfullt citera Shakespeares Shylock, elegant klä sin leda i ord och cyniskt förklara hur judarna utgör praktiska offer att elda upp ilska med. Han har inga som helst ursäkter. Och han fattar förstås tycke (om det är rätt ord) för Rachel...

Det är en TV-film (skriven av Rod "Twilight Zone" Sterling), men känns inte kompromissartad utom möjligen i hur mycket hemskheter som faktiskt visas i bild. Den suggestiva musiken av Dead Can Dance ger en lite mystisk stämning utan att skapa en befriande känsla av overklighet.

Originaltiteln "In the Presence of Mine Enemies" kommer från "Herren är min herde"-bönen i gamla testamentet och det löper ett tema om tro genom berättelsen. Tro, och dess orimlighet eller rentav omöjlighet under omständigheterna. Genom Armins behärskade spel ser vi hur rabbin nöts ner. Hans oundvikliga "sammanbrott" är lika blytungt som lågmält och lämnar inte mycket plats för hopp om någonting i största allmänhet.

Och ändå lyckas filmen ge lite motvikt även efter detta. En närmast symbolisk handling, med obefintliga konsekvenser för det stora flertalet. Och i form av sergeant Lott (utmärkt spelad av Chad Lowe) som ställs inför svåra val och inte lyckas gömma sig bakom mantrat om "bara order". Han är den klassiska filmpreussaren som helst vill förtjäna äran på slagfältet och egentligen inte i första hand definierar sig som Nazist utan som soldat. Och det lilla han tycker sig bära personligt ansvar för, försöker han också gottgöra - i vad som blir en patetisk liten gest eller något stort, allt beroende på hur man ser på det.

"Krigets skugga" är en faktiskt en film som lyckas vara samtidigt pragmatisk och högtidlig och som "slipper undan" med att låta sina plågade personer leverera väldigt rika repliker genom att inte be om ursäkt för dem. Den är riktigt bra.

© Anders Lindahl
2009-01-23

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: In the Presence of Mine Enemies
USA, 1997
Regi: Joan Micklin Silver
Med: Armin Mueller-Stahl, Charles Dance, Elina Löwensohn, Chad Lowe, Peter Friedman m.fl.

Genre: Drama, Krig, Religion/filosofi
Hemmabio: 2008-12-10
Teman: Andra världskriget

Ingår i följande teman

Sök