Goldfinger (1964)
Tacka vet jag guldåldern. Typ.
- Shocking. Positively shocking.
007 värmer upp inför förtexterna med att ge en illvillig missdådare en liten grillning, 'throw a barbeque' som di säger.
Är det här den ovederläggliga bondska höjdpunkten, The Gold Standard? Mycket talar för att det åtminstone är den bästa av den gamla skolan, om vi dit räknar Connery-Lazenby-Moore-eran. Kanske, kanske också Den Bästa. Totalt. Men varför? Det är ju inte den absolut häftigaste, med tanke på specialeffekternas utveckling sedan dess. Rent krasst är det inte den mest rafflande heller, och verkligen inte den mest logiska. ”Goldfinger” är full av motsägelser. Så stram, slimmad och elegant att den satt standarden för allt som kommit efter. Intrigen har en tillbakalutad kvalitet och är samtidigt löjligt storslagen. Men framförallt har den attityd. Bond har aldrig varit mer Bond än här. Det vill säga den Bond som fungerade perfekt efter förutsättningarna DÅ. Idag kan den kroniske kvinnotjusaren från förr sannolikt aldrig ta sig riktigt samma friheter.
Det börjar redan med Låten, den med Shirley Bassey och elefantbrasset, lika svulstig, nervig och 'Larger than Life' som filmen själv visar sig vara. Detta medan guldtemat introduceras genom de förgyllda feminina silhuetterna, innan James Bond ger sig i kast med att förstöra en trevlig stunds kortspel för Mr Auric Goldfinger och roar sig med guldkant tillsammans med måltavlans assistent Jill, till dess att... ja, ni har antingen sett filmen. Eller omslaget. Det blir upprinnelsen till den verkliga uppgörelsen med Goldfinger, som bakom en legal fasad antas ha en lika omfattande illegal. Tips till smugglare förresten: smält guld är svårt att spåra!
Golf är sällan en hit på film, men här lyckas de göra en kul parentes av det, när Bond ordnar en tidig face-off med sin nye ärkefiende. Filmen är för övrigt full av komiska detaljer - och fåniga misstag, inte minst från från skurksidan. Men också klassiska raljanta repliker, som när superagenten blir omkörd av en tjej i sportbil på en smal alpväg.
- Discipline, 007! Discipline! tvingas han uppmana sig själv.
Eller första mötet med den kanske mest kända av alla så kallade Bond-brudar.
- My name is Pussy Galore.
- I must be dreaming.
Och så självklart, givetvis, det sista men inte minsta exemplet.
- Do you expect me to talk?
- No, Mr Bond, I expect you to die!
En av de mest klassicistiska henchmännen är också med - den granithårde giganten Oddjob (Harold Sakata). Och det där med illogiken - den verkar i alla fall regissör Hamilton väl medveten om, att döma av extramaterialet (se DVD-inforutan).
15 miljarder dollar - så mycket var USA:s guldreserv i Fort Knox värd vid den här tiden, om man kan lita på researchen inför filmen. Det har väl hänt en del rent inflationsmässigt sedan dess (eller så finns det ingen solid täckning bakom de flesta sifferkombinationer som skickas runt i finanssystemet - vilket skulle förklara en del). Och när Bond inser vad Goldfinger planerar och protesterar mot att 60 000 oskyldiga liv kommer att krävas, skakar skurken bara på huvudet:
- Ha. Amerikanska bilförare dödar lika många på två år.
Se där vad man kanske eventuellt lär sig om den hårda verkligheten genom Bond-studions avdelning för allmänbildande analogier. För övrigt missbrukas Röda kors-märket, liksom även i ”Iskallt uppdrag”.
Jag var inte född när ”Goldfinger” kom ut och har inte det där närmast religiösa förhållandet till de tidiga Bond-filmerna som flera 40-talistcineaster visar prov på. Men visst kan jag se vad det var som skapade fenomenet och att det på många sätt håller fortfarande, nu med nostalgiska förtecken. Enklaste sammanfattningen av det här är att filmen är cool. Idag är det inte för spänningen den är sevärd utan för Connerys självsäkra uppenbarelse och hur han matchas av den storväxte mega-token som gett filmen dess titel, liksom av Pussy (den karismatiska Honor Blackman) som påstår sig vara immun mot hans charm, samt inte minst av scenerierna. Och bland leksakerna som Q-departementet skickar med finns en Aston Martin med utskjutbara säten och destruktiva detaljer - ganska nyskapande på sin tid, får man förmoda.
Det här kan alltså sammanfatta fenomenets första tid och de förutsättningar det opererade under. Kalla-krigs-nojan med kärnvapenhot och terrorbalans, looken som osar 1960-tal i en uppskruvad skrattspegel (om något sådant kan tänkas), det ständiga bolmandet som indirekt måste ha genererat betydande belopp till Philip Morris pensionsfond och embryot till den sexuella frigörelsen samtidigt som en kvinnlig pilot kunde presenteras som en stor överraskning. Those were the days. Vill vi ha dem tillbaka i alla avseenden?
© Johan Lindahl
2008-12-22
DVD / Blu-ray
- Wonderful piece pf nonsense, tycker regissör Guy Hamilton, intervjuad sådär 30 år senare och syftar på pre-credit-sekvensen, men även i stort sett på filmen som helhet.- Let's go for a great ride and have fun!
Det var tanken och det slog ju ganska väl ut. Man måste ta hela komplotten med en nypa salt, understryker Hamilton. Connery med flera kommer också till tals på MGM:s Special Edition-utgåva. Att Gert Fröbe som gör Auric Goldfinger inte kunde mycket engelska gjorde att han fick dubbas. Ingen av de andra skådespelarna förstod riktigt vad han sade, men ångade på i ulltofflorna och litade på eftersynkavdelningens kompetens.
- Den sexigaste man jag mött, intygar Honor Blackman om Connery.
Själv fick hon rollen till stora delar för att kunde en del kampsport. Vet inte om folk genomgående är ärligare med flera års perspektiv, men här kläcks en del roliga avslöjande kommentarer om inspelningen, särskilt av Blackman. Och så visas en del originaltrailers och slika kuriositeter.
Originaltitel: Goldfinger
Storbritannien, 1964
Regi: Guy Hamilton
Med: Sean Connery, Honor Blackman, Gert Fröbe, Shirley Eaton, Harold Sakata, Tania Mallet, Bernard Lee m fl
Genre: Action, Äventyr
Teman: James Bond
Ingår i följande teman
