Lost Highway (1997)
Jag fattar inte riktigt... men det gör inget!
Efter lite hjärngympa tyckte jag att jag fick ihop "Mulholland Drive" hyfsat, bland annat diskuterandes filmen över en bira med russin-kollegan Andreas. Föregångaren "Lost Highway" har jag lite svårare att pussla ihop.
Två saker är solklara
1) Den har en fantastisk stämning. Hotfull, men fantastisk.
2) Den har ett fantastiskt soundtrack, sammanställt av och i viss mån signerat Trent (Nine Inch Nails) Reznor. Förutom instrumentalmusik av den oundviklige Angelo Badalamenti blir det gästspel av David Bowie, Lou Reed och Rammstein med flera. Marilyn Manson och Henry Rollins har också varsin liten roll i filmen.
Resten är... lite oklart, men onekligen fascinerande.
"Dick Laurent är död" får Fred Madison (Bill Pullman) veta över dörrtelefonen. Vem är Dick Laurent? Det vet inte Fred men han dyker förstås upp senare.
Men det börjar med Pullmans och Patricia Arquettes dova och lite tafatta förhållande. Han spelar saxofon, hon är sexig hemmafru. Det finns något konstigt och glädjelöst över det hela även innan en serie förvirrande videoband anländer. Det är deras hus, först exteriört, sedan interiört - och i ett klipp ser de sig själva sova. Avsändare okänd. Michael Hanekes "Dolt hot" börjar för övrigt på ett snarlikt sätt och är också ganska grubbelinbjudande om konceptet lockar. Den dämpade och mardrömslika stämningen tätnar tills något fruktansvärt händer. Något som bör ses, inte läsas om i förväg. Sedan händer något obegripligt som inte heller det tjänar på att spoilas.
Det fortsätter med unge bilmekanikern Pete (Balthazar Getty) som efter en märklig händelse försöker återgå till det normala. Gangsterbossen Mr. Eddy (Robert Loggia i en av sina allra otrevligaste roller) är dum nog att ta med sig sin sexiga fru till verkstaden vilket leder till en film noir-artad kärleksaffär. Frugan spelas av Patricia Arquette.
Patricia Arquette spelar alltså två karaktärer, enkelt uttryckt. Kanske bara en, kanske fler, ofta påfallande avklädd. Andra spelas av flera skådespelare, i den mån de är samma person. Allting flyter ihop, eller trasslas ihop, allt känns som en dröm - snarare än en film ämnad att kännas som en dröm. Lynch kan ju det där...
Redan som en serie fascinerande scener är "Lost Highway" sevärd. Robert Blakes magnifikt hotfulle figur som dyker upp lite varstans (och vid ett tillfälle befinner sig både på en fest och hemma hos Fred, att döma av ett telefonsamtal) eller en brutal men komisk scen där en arrogant bilförare får en lektion i trafikvett från undre världen. Det händer en hel del. Och den där scenen med glasbordet, den glömmer man nog aldrig.
Men helst ska man ju få ihop något slags helhetsbild av det hela. Det tycker oftast den mänskliga hjärnan i alla fall när den konfronteras med ett mysterium. Det finns mer eller mindre starka länkar mellan berättelserna, varav en av de intressantaste är Freds saxofonmusik på radion i bilverkstaden, men någon aha-upplevelse á la "Jacobs inferno" letar man förgäves efter. Något generellt om personlighetsklyvning och alternativa mentala stadier kan vara en hjälp på vägen men ger inget heltäckande svar. Heltäckande svar är liksom inte Lynchs tekopp.
Jag gillar "Lost Highway", men jag tänker inte försöka förklara den. Hoppas det räcker så. Se den för stämningen. Om du begriper den helt och hållet är det sedan bara att gratulera. Eller eventuellt beklaga...
© Anders Lindahl
2008-11-07
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Lost Highway
USA, 1997
Regi: David Lynch
Med: Bill Pullman, Patricia Arquette, Robert Loggia, Robert Blake, Balthazar Getty, m.fl.
Genre: Mystery, Sex, Thriller
Hemmabio: 2008-09-17
Relaterat: Mulholland Drive (2001)
