Footsoldier - En gangsters historia (2007)

Sticksår och stickspår

"In my world, kindness is mistaken för weakness" förklarar Carlton Leach (Ricci Harnett) en bit in i filmen. Vid det laget har han nitat (eller betydligt värre) så många personer i bild att man redan tappat räkningen. Ingen lär missta honom för att vara "svag". Eller det minsta vettig i huvudet heller, för den delen. Men historier om puckade svin har ju blivit bra film förr, så det måste inte vara ett problem.

Hans bana - en sann historia, baserad på banditbiografi - går från fotbollsvåld på 80-talets engelska gator (hans lag är West Ham, vilket har marginell betydelse) via dörrvakt till, tja, något slags hyfsat big deal i undre världen. Vi följer honom genom roid rage och ecstacy-eufori, och tappar sedan bort honom när andra karaktärer blir viktigare. Det är däremot ett problem. Ett annat är att vi verkar förväntas köpa att han är en "hård men rättvis" gangster och i största allmänhet respektera honom, hustrumisshandel och andra petitesser till trots.

Det är en våldsam historia, ingen överraskning där. "Trainspotting"-skitig och lika musikspäckad, med en berättarröst på bred dialekt som gör en tacksam för textningen, trots dess brister, ibland. Samtidigt verkar Scorsese vara husguden, åtminstone tematiskt. Man kan lätt se framför sig hur Julian Gilbey säljer in den här filmen hos finansiärerna som en "gritty Goodfellas".

När Carlton säger att det är krig på gatorna överdriver han inte, tunnelbanan eller vilken gata som helst kan bli ett slagfält med kaxig sorti av dem som kan stå på benen när snuten dyker upp. Nävar eller tegelstenar träffar arga ansikten i ett skvätt av blod, träffljuden är nästan Kung Fu-tydliga och någon slags adrenalinrush infinner sig lätt - av den där sorten som man kanske upplever om man träffar på en flock vargar mitt i skogen, inte av den sorten som en spännande thriller kan ge. En liten klippbild på en pappa som pratar lågt med sin dotter på en t-banevagn fullsatt med bakfulla huliganer ger en enkel men bra påminnelse om hur vanliga människor som hamnar i mitten måste känna sig. Ingen skön känsla...

Men fotbollsvåld är ju ingen framtidssyssla, särskilt när en yxa i huvudet påtvingar lite eftertanke och polisen dessutom börjar se allvarligt på problemet. Dörrvakteriet blir en firma, med en massa anställda muskler som man ju kan använda till det mesta. Så till knarket, då... Det är ju där vi brukar hamna i genren. Här är det ecstacy, och vår hjälte har själv en härlig upplevelse på en ravefest till tonerna av Li'l Louis stönklassiker French Kiss - i en scen med komik och allt, något som det dittills varit lite snålt av. Kärleken till nästan som drogen skapar medför dock ingen enorm förändring i hans modus operandi.

Någonstans här ser man väldigt tydligt för sin inre blick hela filmen framför sig. Korta nedslag i ett liv i dekadent lyx, några våldsamma uppgörelser, en spikrak karriär uppåt som bara kan ändas av huvudpersonens egen girighet eller illojalitet i de egna leden. Skurken som gradvis framstår som någon att heja på om så bara för att han är konsekvent och konkurrenterna är ännu värre, lojaliteten gentemot någon mordiskt temperamentsfull kompis som egentligen borde låsas in i en källare någonstans.

Ska det bli så även här? Delvis men inte riktigt. Det oundvikliga krig i undre världen som verkar bli filmens huvudnummer kanske inte är så oundvikligt även om vägen dit är blodig nog. Efter ett tag blir Carlton nästan irrelevant när några kollegors öden och äventyr tar över fokuset helt och han själv plötsligt framstår som värsta medelsvensson.

Och när man sett klart den undrar i alla fall jag: var det verkligen där den skulle sluta? Tog pengarna slut eller slarvade någon bort de sista trettio sidorna i manuset? För de engelsmän som minns "The Range Rover Killings" och därmed förstått varthän det barkat redan från start kanske upplägget känns mer naturligt och den lilla epilogen fullt tillräcklig, vad vet jag?

Men vägen till det förbryllande slutet som kanske inte borde vara slutet är i alla fall aldrig tråkig (frånsett att ordet "cunt" används så ofta att det blir lite tröttsamt). Harnett kanske aldrig riktigt fått veta vad för slags karaktär han ska spela men för Craig Fairbrass är det ingen tvekan: steroidgalningen som tar till våld lika lätt som andra tar till sarkasm, och han gör det bra. Terry Stone ser ut som en fjant, men övertygar mot alla odds. Några av hejdukarna som ryker på vägen har faktiskt rätt starka scener, men hinner nästan glömmas bort innan det är över. Kvinnorollerna ska man nog inte granska alltför noga, dock. I bästa fall är de svaga offer, oftast är de näck eller halvnäck och något man kan snorta koks ifrån för att verka extra grabbig. "Footsoldier" är i alla fall konsekvent på ett plan: den moraliserar inte.

Det finns en hel del muskler och energi i "Footsoldier", men frågan är precis som när det gäller dess huvudpersoner om dessa används riktigt genomtänkt. Det kan eventuellt vara värt en timme och trekvart att dra sin egen slutsats. Om man inte är känselmagad...

----

FOTNOT: "Footsoldier - En gangsters liv" kallas filmen på Discshop mfl ställen, men så ej på DVD-omslaget. Det är samma rulle, hur som helst...

© Anders Lindahl
2008-07-13

---

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: Rise of the Footsoldier
Storbritannien, 2007
Regi: Julian Gilbey
Med: Ricci Harnett, Terry Stone, Craig Fairbrass, Billy Murray, m fl

Genre: Action, Drama, Kriminalfilm
Hemmabio: 2008-07-16

Sök