Charlie Wilson's War (2007)

So what?

Så här gick det alltså till när det sovjetiska imperiet besegrades. En playboy till kongressledamot med förkärlek för bubbelpooler i Las Vegas - och gärna en strippa eller två som sällskap - sammanstrålar med en ärkekonservativ societetsdam och en CIA-veteran vars sociala kompetens är i nivå med Donald Rumsfelds nyansrikedom. De göder afghanska motståndsmän med vapen som kan skjuta sovjetiska helikoptrar ur skyn och i förlängningen bygger de grunden för den nya sköna värld som uppstod efter det kalla krigets officiella slut och som blivit så...fin. Och stabil.

- Han gör allt rätt fram till avslutningen, brukar man höra i sportreferat.
Och sensmoralen här är att de som stod upp för de svagare mot den ryska björnen fixade till allt fram till avrundningen. Det bara antyds i slutet att ur den afghanska mujahedin-rörelsen föddes så småningom extremister och terrorister. Om bara kongressman Wilson hade fått några extra miljoner till skolor så hade hoppet fått frodas och allt elände i fortsättningen kunnat undvikas. Eller? Vart vill filmen komma? Jag blir inte klok på hur mycket som är ironi, vad som är underförstådd kritik mot amerikanska etablissemanget och vad som kan kallas förtäckt propaganda FÖR samma etablissemang. De allra första scenerna känns i alla fall som det sistnämnda, men filmen som helhet ger fler dimensioner. Lyfter på allvar gör den dock aldrig och jag undrar varför.

Här finns så många talanger inblandade, från manusförfattaren Aaron "Vita Huset” Sorkin, till regissör Mike "Mandomsprovet" Nichols och stjärnorna i ledande roller. Låt vara att jag aldrig förstått var det där totalt magiska draget hos Julia Roberts finns, det som gjort henne till en sådan primadonna. Här är hon egentligen ganska statisk och när Hanks kallar henne 'den sexigaste kvinnan...någonsin' måste det vara för att han spelar Charlie Wilson, den kåtaste kongressmannen...någonsin, en spelare som omger sig med en stab av enbart unga snygga damer och försöker undvika att dras ner i en kokainskandal medan han planerar frälsningen för de lemlästade barnen han träffat i flyktinglägret vid den afghansk-pakistanska gränsen.

”Charlie Wilson's War” är världshistoria flyhänt återgiven med en blandning av socialrealism och spring-i-dörrar-fars. Det är möjligt att mycket av det som händer verkligen har hänt, men filmen lyckas aldrig övertyga mig om att det här är det viktigaste som finns att berätta om saken. Jag känner ett omedelbart behov av att få minnet av 1980-talets följetong med den sovjetiska invasionen av Afghanistan uppfriskat med hjälp av , säg, en BBC-dokumentär i tre delar på Kunskapskanalen. Här skildras det mer från korridorer och fina salonger än från slagfältet, och även när den asiatiska öknen kommer i sikte och flyende civila förföljs av fiendens attackplan ser det ofta ut att vara iscensatt med vänsterhanden. Sorkin har odlat konsten att snabbt fånga stämningen i maktens boningar med rapp dialog och kufiska personligheter i centrum, men när han kommer utanför dörrarna verkar han mer vilsen. I alla fall den här gången.

Jag känner mig kluven till den här filmens värde. Visst, framförallt Philip Seymour Hoffman som den trulige CIA-agenten med ett grekiskt namn ingen kan uttala, har tillfälle att kraxa fram cyniska oneliners i parti och minut och i förbifarten avslöja en del om vad "byrån" haft för sig i olika delar av världen under de decennier han troget tjänat den. Och när Wilson, alltså Hanks, träffar höjdare som Pakistans dåvarande president, den hårdföre diktatorn Zia ul-Haq är replikskiftena korthugget klargörande kring hur storpolitiken fungerar. Eller när han ska övertyga en israelisk vapenhandlarvän att sälja till muslimer, medan en baptistisk magdansös från Texas gör sin mellanösterndebut på scen; då klickar det till, det där sorkinska samspelet mellan absurditeter och krass verklighet som inte behöver hamras in för att gå fram. Men alltför ofta upplever jag filmen som menlös och maklig; ett kritiskt skede i historien banaliseras och alldeles för många heta stenar får bara ligga där ostörda. Det finns filmer man tror sig ha blivit klokare av, men den här kränger som en oljad ål och är nästan omöjlig att greppa. En hundraminuters avledande manöver?

Det har om inte annat websidan Alternet slagit ner på. Där har filmen bland annat rubricerats som "en imperialistisk komedi”. Manus till filmen bygger på en bok av ”60 Minutes"-producenten George Crile och inte heller den är särskilt sanningsenlig, tycker kritikern Chalmers Johnson och påminner om hur många hemliga - misslyckade och/eller moraliskt tveksamma - operationer CIA varit inblandade i under sin historia. Enligt Crile skulle Afghanistan ha varit ett undantag från regeln, där USA verkligen stod på rätt sida i det tysta. Men Johnson hävdar att mujahedin hade börjat manipuleras av USA redan innan invasionen från Sovjet 1979. Lurigt det här, eller hur? Ville USA att ryssarna skulle få uppleva ”sitt eget Vietnam” och sponsrade man direkt sådana som Osama bin Ladin i processen? Än ser vi allt som i en dunkel spegelbild...

I Alternet-artikeln tilläggs också att filmen förbjudits i Afghanistan. Men i USA har det under åtminstone någon period flaxat lite Oscar-vibbar kring den. För vad? kan man undra med visst berättigande. Det blev till slut ingen nominering för bästa film, men däremot till Hoffman för bästa biroll.

Det här är inget platt fall, men så mediokert efter förutsättningarna att det stör mig. En liten liga med The Rogue and Righteous följde sina samveten och satte en förtryckare på plats, om än med vissa oanade biverkningar. Det är vad ”Charlie Wilson's War” vill säga, i sammandrag. Men egentligen vet vi ju redan vem som verkligen räddade Afghanistan från den ryska björnen: Rambo!

© Johan Lindahl
2008-02-23

Originaltitel: Charlie Wilson's War
USA, 2007
Regi: Mike Nichols
Med: Tom Hanks, Julia Roberts, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams, Ned Beatty m fl

Genre: Drama, Komedi, Krig, Politik
Svensk biopremiär: 2008-02-01
Hemmabio: 2008-05-28

Sök