Merry Christmas Mr. Lawrence (1983)
"You are the victim of men who think that they're right"
Visst handlar det om en slags maktkamp med de medel som bjuds i ett japanskt fångläger under andra världskriget, men det är inte riktigt en vanlig fånglägerfilm detta. Det både utpräglade och märkligt dämpade homotemat är bara en av sakerna som skiljer den från mängden och inte minst från den på ytan liknande "Bron över floden Kwai". För regin stod för övrigt Nagisa "Sinnenas rike" Oshima.
Redan förtexterna till "Merry Christmas Mr. Lawrence" är rätt intressanta. Ryuichi Sakamoto dyker upp som skådisnamn, till förvåning för dem som känner honom som filmkompositör. Det klassiska temat och resten av filmens musik är också signerat Sakamoto, men på den här tiden var han faktiskt mer känd som "vanlig" musiker med fallenhet för experimentella samarbeten med folk som David Byrne och Iggy Pop. Musikertemat bland skådisarna fortsätter förstås med David Bowie - som sedermera ska få yttra den osannolika raden "jag önskar att jag kunde sjunga".
Takeshi Kitano, annars känd som Beat Takeshi eller - som här - kort och gott Takeshi, var väl mest känd som komiker på den här tiden, men levererar ett minnesvärt porträtt som lägersergeanten Gengo Hara. Det är han som i filmens början plockar ut en fånge ur en barack och passar på att slå en annan i ögat - för att visa vad han är för en typ, typ. Men det är inte hela sanningen som uppdagas direkt, Hara har fler sidor.
Java 1942. Britten Lawrence (Tom Conti) som vistats i Japan och talar tugget, kallas som vittne till en bestraffning. Brottet är i Haras ögon ovanligt vidrigt: sex eller kanske våldtäkt i en fängelsecell inbegripandes en japan och en holländsk fånge. Det föreslagna straffet förefaller något oortodoxt. Jack Celliers (Bowie) hamnar i samma veva i en betydligt mer officiell, men endast marginellt mer rättvis, rättegång. Han är brittisk major anklagad för gerillaaktiviteter, rakryggad, orädd och föga förintad av anklagarnas föraktfulla konstaterande att han kapitulerat - ett återkommande tema i skildringar av den japanska krigsattityden. Först när en bisittare tilltalar honom på engelska, citerandes Shakespeare och allt, blir han lite paff. Detta är kapten Yonoi (Sakamoto) som med kanske konstlad objektivitet räddar hans liv.
Bowie pendlar mellan riktigt bra och lite väl teatraliskt skådespel. Inte nödvändigtvis högljutt scenskådespel, bara lite konstlat på ett sätt som är väldigt Bowie men kanske inte helt övertygande alla gånger. När han tror att arkebuseringspatrullen väntar framför han en minimalistisk pjäs med sin hatt som enda rekvisita. Han gör det bra, men det är svårt att förknippa föreställningen med en brittisk officer ur verkligheten.
Men sådan är också filmen. Det finns något konstlat och lite stelt över den - säkerligen avsiktligt, men varför? Det kanske helt enkelt är... konst.
Å andra sidan, Bowies reaktion på en skenavrättning är riktigt begåvad. Efter mycken "stiff upper lip" fram till skotten visar sig lättnaden, men ändock i en behärskat brittisk form: "That's a good one..." Den brittiska fasaden som rämnar är för övrigt ett annat återkommande tema.
Celliers hamnar istället givetvis i det redan presenterade fånglägret, där kapten Yonois "särskilda intresse" för honom bibehålls. Det är sedan ett par duos som upptar ungefär likvärdig viktighetsplats i filmen. Dels Celliers / Yonois märkliga kamp - eller vad man ska kalla det. Kanske är ändå relationen mellan Hara och Lawrence den intressantaste, och den med de två bästa skådisarna. Oväntat förtroliga samtal utspelar sig, även om det aldrig råder någon tvekan om vem som bestämmer - och därmed tillåter sig "skämtsamma" pikar och förolämpningar. Lawrence ger ändå svar på tal när det gäller "skammen" i att kapitulera och förklarar frankt att de hoppas kunna rymma för att slåss igen.
Men allt är inte under- eller överförstått prat. "Merry Christmas Mr Lawrence" ståtar också med en del grymhet, såsom påtvingad harakiri inför föraktfulla landsmän och dittvingade fångar. Handlingen styr också mot en mer spännande riktning när en insmugglad radio påträffas i fångarnas barack och någon, det är inte så fullt så noga vem, måste plikta med livet. När sedan alla fångarna av andra skäl, en del haltande men alla disciplinerat, radar upp sig för någon ej specificerad bestraffning i skuggan av bergen, omgivna av beväpnade vakter och susande träd - ligger ett nästan poetiskt hot i luften. Och när den försmådde Yonois småsinta hämndlystnad når episka och halvgalna mått blir upplösningen på dramat minst sagt intressant med plats för fria tolkningar.
Plats i det hela finns också för tillbakablickar på forna svek, där det brittiska übertemat internatskolans fasor faktiskt sluter an med en viss tematisk logik, om än i drömsk behandling.
Med sin sansat sorgliga epilog lyckas ändå filmen ge intryck av att alla dessa olika teman och tonfall följt en röd tråd - och kanske är det till och med så. Det är nog den, mer än något annat, som plötsligt får "Merry Christmas Mr Lawrence" att framträda som den riktigt sevärda film man under hela speltiden kunnat skönja men inte riktigt upptäcka i dess fulla glans.
© Anders Lindahl
2008-01-10
Originaltitel: Merry Christmas Mr. Lawrence
Japan / Storbritannien, 1983
Regi: Nagisa Oshima
Med: David Bowie, Tom Conti, Ryuichi Sakamoto, Takeshi Kitano, m fl
Genre: Drama, Krig
Hemmabio: 2021-02-01
Teman: Andra världskriget Fängelsefilmer
Ingår i följande teman
