Från andra sidan (2005)
Benbrytande men inte banbrytande
Calista Flockheart har ju till slut hemmastatt sig i en ny serie efter "Ally McBeal", men annars har det varit snålt med hennes framträdanden efter succéstarten. Vilket kanske förklarar hennes benägenhet att vara med i en budgetbegränsad rysare.
Inte för att det är någon tafflig cheapo-produkt. Här satsas det hårt på stämning, med melankoliska musikmattor och ganska fint foto mättat med dystert blåstick. Det är heller knappast slabbigt skräckvåld som är den främsta säljfaktorn - även om en ung grabb tidigt får benen brutna av en osynlig anfallare. Tung scen, faktiskt.
Spansk regi (Jaume "Darkness" Balagueró) och produktion alltså, men det utspelar sig i brittisk ömiljö och det pratas med brittiska dialekter, förutom Flockhearts förstås och den tillhörande vad man får förmoda är en av regissörens favoriter hemifrån. En hel del genretrogna rysligheter görs numera i Spanien, inte minst i samband med skräckveteranen Brian Yuznas (numera avslutade) Fantastic Factory-project i Barcelona.
Det är en situation inte olik den i "Assault on Precinct 13" som sjuksköterskan Nicholls (Flockheart) hamnar i. Det gamla barnsjukhuset där hon ska ta över nattskiftet har bara några patienter kvar - flytten till ny ort har avbrutits av en tågolycka. Telefonerna är avstängda, det är ensligt. Och andra våningen har varit stängd och övergiven sedan 1959. Bara ett sådant litet konstaterande från den grånade avdelningsföreståndaren är nog för att skapa en skön liten rysning, måste jag erkänna. Hon säger det liksom så avfärdande, med rapp och kanske konstlad likgiltighet.
Berättandet är inledningsvis övertygande torrt och skådisarna avmätta i största allmänhet - nyanställde Nicholls verkar marginellt upprymd och fattar sig kort. Hennes första fråga till barnen levereras stelt och lite tafatt:
"How are you?"
Svaret är desto bättre,
"We're sick."
Givetvis har hennes sociala brister sin förklaring. I filmens värld är inte en huvudperson bara tråkig i största allmänhet. Någonting ligger bakom, någonting har hänt. Något som det kommer hintas om i en rent frustrerande grad tills sanningen äntligen uppdagas för tittaren.
Och givetvis är inte ett dystert sjukhus bara dystert i en rysare. Här försiggår någonting. En tjej använder bokstavsklossarna för att "prata med", förklarar hon för nykomlingen. Prata med vem? Jo med den mekaniska flickan Charlotte på den övergivna våningen. Kommentarerna från vuxet håll inger knappast lugn: det är "alltid något barn som svär på att de sett henne". Konstiga smällar beror på ventilationen. Inget att oroa sig över...
Det är kompetent men väldigt traditionellt som kusligheten byggs. Något sveper förbi kameran i oskärpa i förgrunden, något som skönjs men inte riktigt ses av vår hjältinna. Små närbilder på synbart oviktiga detaljer ska skapa uppmärksamhet. Det finns säkert någon manual någonstans baserad på en avhandling av en psykologistuderande om vad som får den generiske tittaren att bli illa till mods, för det är precis såhär det nästan alltid görs - och trots att man kan knepen utan och innan så blir det ju lite pirrigt. Och framförallt så finns alltid tanken där att något ska hända som man inte lyckats förutse och man hjälper så filmmakarna på traven genom att bygga upp en kanske omotiverad oro ibland. Stundtals är nästan varje scen laddad med förebådandet om en plötsligt chock, vilket förstås är nog så effektivt men samtidigt skapar risk för pojken-som-ropade-varg-syndromet. När det väl smäller tar man det inte på allvar.
"Från andra sidan" lider också av den del ganska stelbent dialog. Inte minst ett av barnen uttrycker sig väldigt "skrivet", i hyperbrittisk accent därtill. Därmed inte sagt att filmen helt misslyckas med att skapa rysningar. En helt övergiven sjukhusvåning, nedsliten till rena Silent Hill-nivån, är förstås en utmärkt plats att låta en ensam kvinna gå runt på om man vill skapa obehag - särskilt om hon inte har vett att ta med sig en ficklampa. Och egentligen är det inte oävet gjort. I takt med att Calista lämnar det återhållsamma, dämpade spelet blir det också mer liv i historien. När känsloutbrottet väl kommer är det inte bara en lättnad att filmen kastar av sig det dystra skynket av modstulenhet, det är också en riktigt bra scen.
Vem är mekaniska Charlotte och vad vill hon? Svaren, och konsekvenserna av dem, anländer samtidigt i en final som nästan går överstyr men som ändå känns bra mycket mer sammanhållen än en hel del annat i genren – och det inkluderar ”1408” vars sprickande väggar och molokna huvudperson bara är några av de ytliga gemensamma nämnarna.
Samtidigt som slutet drar emot en vrickad och rätt brutal skräck så öser Balagueró också på med melodrama, alltihop uppbackat av väldirigerade stråkar och det där sobra fotot som vittnar om större ambitioner än att skrämma bort en och en halv timme. Får han ihop det? Kanske en humörfråga. En av de frågor som tittaren ställer sig yttras också av en person i filmen och svaret är lite representativt i sin undanglidande form. Men stilistiskt och tekniskt är det om inte annat så genomarbetat att det finns chans att övertygas för stunden.
© Anders Lindahl
2007-12-27
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Balagueró och hans mestadels spanska kollegor presenterar tillkomsten av filmen i en dryga 20 minuter lång dokumentär på Nobles utgåva.
Originaltitel: Frágiles
Spanien, 2005
Regi: Jaume Balagueró
Med: Calista Flockhart, Gemma Jones, Richard Roxburgh, Elena Anaya, m.fl.
Genre: Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2007-07-13
