Red Dawn (1984)

Amerikanska partisaner i ofrivillig krigskomedi

En klassisk, dum 80-talsfilm? Värvningsrulle för amerikanska hemvärnet? En parodi som håller masken från början till slut? De möjliga beskrivningarna är många. Om den inte varit så våldsam hade man kanske kunnat kalla den en barnfilm. Jag hade förmodligen älskat den om jag sett den när jag var lite yngre. Typ, i femårsåldern. Nu riktade den sig dock till 80-talets amerikanska ungdomar.

Nu måste jag tyvärr använda uttrycket "slå an en sträng". Filmen slog säkerligen an en sträng hos många av de sistnämnda - ungdomar som efter Vietnamkrigets fasor och påföljande antikrigsstämning tyckte det var hög tid att åter göra patriotiska filmer där krig utkämpas för en god och rättvis sak. Som väntade på en film där ryssen faktiskt kommer och där kids i deras egen ålder (spelade av något äldre skådisar) tar till vapen mot dem. Hur mycket sträng den än slog an är den dock alldeles uppenbart en väldigt dåligt gjord film i nästan alla avseenden.

Det går i alla fall undan när hela USA invaderas av ryssar och kubaner. I en serie förtexter har vi fått veta hur det möjliggjorts, exempelvis genom att de gröna får makten i Tyskland och insisterar på att Europa ska bli kärnvapenfritt. "USA står ensamt" konstaterar texten, om än inte helt korrekt. Hade det varit idag hade vi väl tänkt "inte undra på det..." men det här utspelar sig under kalla kriget och att det enda europeiska land som ställer upp på USA:s sida är England måste väl ses som lite svekfullt. Däremot slåss tydligen kineserna mot ryssarna, får vi veta lite i förbigående, och befolkningen har nästan halverats i processen.

Några elever (bland andra Charlie Sheen och Patrick Swayze) reagerar snabbt när fienden fallskärmslandar utanför deras skola (det självklara första strategiska målet). De far iväg i Swayzes robusta Cheva-pickup, fyller den med patroner, Coca Cola och Campbell-soppa (Jello och Cool-Aid hittade de tydligen inte) och ger sig upp i de bildsköna bergen med sina gevär. Efter ett tag får de sällskap av Lea Thompson och Jennifer Grey. På några månader blir de fullfjädrade partisaner under namnet "Wolverines" och behärskar de flesta vapen som finns. Men visst hjälps de av att fienden beter sig fascinerande dumt.

"Red Dawn" petar ibland in andra världskrigsreferenser för att ge lite dignitet åt det hela, ett beprövat knep som ofta används i svaga krigsfilmer och oftast slår bakut. Rent skamligt känns det också när filmen lyckas insinuera att det finns en fara i att människor måste registrera vapeninnehav. Är N.R.A. en medsponsor? I de stunderna blir man nästan lite upprörd. För det mesta har man dock bara kul åt dumheterna. I sina roligaste stunder känns filmen nästan som en kallakrigetvariant av "The Swarm", med sin skönt avslappnade attityd till logik och sina synbart slumpmässiga repliker.

Kevin Reynolds medförfattade. Jag brukar hitta något vänligt att säga om det mesta som Reynolds är inblandad i men här står jag inför en omöjlig uppgift. I en krystad manuskursploj av allra värsta sort låter han huvudpojkarnas far nostalgiskt minnas några gungor, för det blir ju så oerhört starkt om dessa gungor skulle synas i bakgrunden i en känslosam scen längre fram. Rena Ed Wood-fasonerna... Det vänligaste jag kan säga om "Red Dawn" är att fienden pratar ryska, eller i vissa fall spanska. Fotot är inte helt oävet heller.

John "Conan Barbaren" Milius regi är dock inte bättre än manuset. Den är mycket sämre. Sorg skildras med lite vatten i ansiktet och håglöst flaxande armar. Swayze prövar ett otal grimaser medans musiken förväntas förklara exakt vilken känsla hans alltmer själsligt sargade rollfigur upplever. När Harry Dean Stanton skriker "Hämnas mig!" är sann kalkonstatus nådd och passerad och man tror att det bara är att njuta av eländet som ett tidsdokument från en era då skräp kunde ta sig själv på ett allvar som aldrig hade varit tillåtet idag.

Men riktigt så roligt ska det inte bli...

Mot mitten, typ när Powers Boothe dimper ner i sin fallskärm, känns filmen plötsligt lite mer som en film och faktum är att målspurten kantas av en dysterhet som man inte väntar sig av en patriotisk idiotsoppa. En av de två tjejer som hamnar i rebellgänget bär på mörka minnen och antyder på ett tillkrånglat vis både att övergrepp från ryssarna skett och av vilken art. Det hela är mycket märkligt och har egentligen inte i filmen att göra. En enda liten scen är faktiskt bra, med röriga och onödiga avrättningar på ett mer personligt plan än alla de anonyma fiender som mejats ner.

Fast det som sker när mörkret tätnar är mest att känslan av fostringsfilm växer sig ännu starkare. Ungdomar, ni måste vara beredda att offra både era egna och andras liv för denna vår fantastiska stat - är budskapet som prånglas, komplett med svulstiga fanfarer och svettigt överspel.

Det finns ett tema här. Det gör faktiskt det. Hur krig gör oss kalla och omänskliga. Temat utforskas inte riktigt med den finess och känsla som Reynolds eller Milius kanske trodde när de präntade ner dialogen. Överhuvudtaget finns det ganska många scener som känns som dialogdarlings (man kan nästan se framför sig hur Reynolds tar ut en manussida ur skrivmaskinen, håller upp den framför sig och med en tår i ögat frustar till sig själv "det här är STARKT, Kevin!"). Man har dock inte bemödat sig med att regissera dessa darlingar. Låt snorungarna säga orden, typ.

Med dagens läge i åtanke kan man förstås använda filmen som en utgångspunkt för att begrunda eller diskutera det klassiska temat "frihetskämpe eller terrorist", eller kanske rentav det alltid lika tragiskt aktuella ämnet barnsoldater, men det är att ta filmen på ett större allvar än den gör sig förtjänt av. "Red Dawn" är till syvene och sist en riktigt dålig film som försöker maskera sig till något bättre genom att anamma en ganska mörk ton, men som inte har ork eller intelligens nog att verkligen utforska mörkret. Den starka scenen (det finns alltså bara en) betydde i slutändan ingenting, den petades väl in i manuset för att Milius skulle må bättre när han cashade in lönechecken. Det gör faktiskt filmen ännu sämre när jag tänker efter...


FOTNOT
Sheen har ju sedan varit med i äkta parodier på sådana här filmer. Och Swayze och Grey träffades igen i "Dirty Dancing", en dålig film som ändå är mycket bättre än den här.

© Anders Lindahl
2007-06-13

Originaltitel: Red Dawn
USA, 1984
Regi: John Milius
Med: Patrick Swayze, Charlie Sheen, Lea Thompson, Jennifer Grey, C. Thomas Howell, Power Boothe, Harry Dean Stanton

Genre: Action, Krig
Teman: 80-talsvecka

Ingår i följande teman

Sök