Blade Runner (1982)
"Nothing the God of biomechanics won't let you in Heaven for"
En artificiell intelligens dök ju upp redan i "Alien" (även om "Bilbos" hyss föll i skuggan av H. R. Gigers märkliga monster) men här tar Ridley Scott upp frågan om konstgjorda människor mer ordentligt i en film som fortfarande har en del att lära sina tematiska kollegor. Scotts ibland överdrivna stilistik står inte i vägen för handlingen, hans favoritbilder (fläktar, händer som trevande dyker upp i bild) är lika hemtama som snygga här. "Blade Runner" är helt enkelt mycket bättre än det länge fanns anledning att tycka. Vissa insisterade tidigt på att det var ett mästerverk, men de hade fel - även om de eventuellt menade väl. Ett påklistrat slut och en träig voice-over hade länge fjättrat filmen i det halvintressantas rike när den till slut fann friheten och det beröm den förtjänar.
Ford har hävdat att han läste in berättarrösten så trist han bara kunde, i hopp om att den inte skulle användas. Hans diskreta vink gick tydligen förlorad på producenterna. Att det klistrades på en voice-over har sin slags logik, eftersom det definitivt finns noir-drag i filmen, men den var helt onödig och befriad från den lyser filmen desto starkare. Om jag tidigare tyckte att handlingen var lite dunkel, kanske distraherad av det tama pladdrandet, så känns den tvärtom i sin Rätta Version lika lättföljd som intressant. Handlingen är följande:
År 2019 finns det artificiella människor så människolika att det krävs tillkrånglade tester för att särskilja dem från riktiga. "Describe in single words only the good things that come into your mind about... your mother". De kallas (eftersom det krävs en egen terminologi för varje studie i temat) replikanter. Replikanter är i gemen starkare och tåligare än sina skapare och intelligensmässigt åtminstone jämbördiga. De är dock inte välkomna på jorden längre efter en del våldsamheter och ska hålla sig ute i rymden där de används vid kolonisering av andra planeter. Med en ytterst begränsad livslängd kan man cyniskt se till att de inte hinner bli alltför problematiskt mänskliga... är tanken i alla fall.
Deckard (Ford) är en "blade runner", ja han "pensionerar" alltså replikanter vid behov. Behov uppstår när fyra stycken Nexus 6-modeller landar på jorden med någon outtalad avsikt i hågen och våldsamma metoder för att förverkliga den. Motvilligt ger han sig tillbaka i ett jobb han hoppades vara klar med, och det är inte det lättaste. Deckard må vara en legendarisk pensionör, men någon actionhjälte framstår han ändå inte som - särskilt som hans tilltänkta byte gång på gång visar sig honom övermäktigt. Under hans sökande beskrivs ett fascinerande framtida Los Angeles (där det bland annat regnar hela tiden), samtidigt som lika självklara som intressanta filosofiska spörsmål kommer upp till ytan.
Det är mycket den lågmälda, melankoliska tonen som gör "Blade Runner" så fortfarande uppslukande. Det vemodiga, vuxna tonfallet. Den gamla slagdängan "Jag tänker, därför finns jag till" får avsevärd dignitet i det här sammanhanget. Vangelis ljuvliga musik sätter stämningen från start och är klassisk i sin egen rätt.
Det finns dock oväntade (och kanske lite vilsna) ögonblick av komik, som när Deckard låtsas vara en nervös mes som undersöker sexuella trakasserier på jobbet - på en strippbar av alla ställen.
Tyrell Corporation leder vägen i tillverkandet av låtsasfolk. Grundaren själv (Turkel) har gigantiska, fyrkantiga glasögon och lever som en smärre kung i en av LA:s coolaste byggnader. Rachael (Sean Young) som jobbar på företaget, utsätts av Deckard på chefens begäran för ett så kallat Voight-Kampff-test - fram tills nu omedveten om att hon inte är riktigt riktig. Inte ens Deckards cynism förmår stå pall för hennes lågmälda upprivenhet när hon besöker honom i lägenheten för att reda ut begreppen och får sina egna barndomsminnen beskrivna för sig.
Den atletiske, livsgirige och ganska filosofiske replikanten Roy Batty är förstås Rutger Hauers bästa roll bredvid "Liftaren". Han klarar till och med av de ganska högtravande, kvasipoetiska repliker han får tampas med på slutet och gör något riktigt rörande av en monolog som lätt hade kunnat haverera.
Gendesignern J. P . Sebastian (William Sanderson, som numera har en stor roll i "Deadwood") är både minnesvärd och nämnvärd, utsatt för en mer mänsklig version av för hastigt åldrande, boendes med sina "vänner" som han gjort själv. In hos honom trickar sig den sötaste replikantskan (Daryl Hannah), och med hans hjälp trickar sig Batty in hos Tyrell för en minnesvärd konfrontation.
Scott vore inte Scott om inte filmen också såg både snygg och speciell ut. Det finns en hel del ganska stiliserade men ändå levande scener, som jakten på en artificiell strippa i konstig regnkappa. Ögonmakargubben i sitt kalla rum gör sig också påmind när man tänker på filmen. Detaljerad scenografi och lagom med effekter räcker för att skapa en övertygande framtid. LA, den enda stad vi ser, är ganska nedsliten och dyster men samtidigt myllrande och multi-kulti. Det asiatiska inslaget är stort, både folkmässigt, språkligt och skyltmässigt. Slipade affärsmannen Scott har inte missat tillfället att sälja reklamplats (får man förmoda), så framtiden är inte fri från annonser för Coca-Cola, Budweiser och Marlboro. Det förtar förstås inte trovärdigheten, snarare tvärtom.
Men innehållet skulle nog i det här fallet ha varit intressant även utan slipad stil och svulstiga scenerier. "Blade runner" har tillräckligt mycket skön dialog, intressanta möten och lågmält allvar för att vara en historia värd att berätta, inte bara en historia som blir intressant för att den berättas rätt. Jag tillhör den sällsamma skara som tycker att "A.I." är den film som behandlat temat om låtsasliv allra intressantast, men "Blade Runner" kommer inte långt därefter - och dessutom tjugo år före.
Trivia:
Tillsammans med The Ladd Company ser man innan filmen det roliga namnet Sir Run Run Shaw som medproducent. Run Run är ingen mindre än en av grundarna av legendariska Hongkongbolaget Shaw Brothers.
Philip K. Dick skrev berättelsen med den fascinerande titeln "Do Androids Dream of Electric Sheep"). Hans berättelser filmas gärna, nu senast "A Scanner Darkly". Ett mer lyckat exempel är väl annars "Total Recall".
Nördreflektioner: Framtidens foton verkar synnerligen högupplösta och har synbarligen också någon slags flerdimensionell information lagrad. Jag kan i alla fall lättare köpa Deckards digitala bildanalys än de scener i "CSI Miami" där vanliga övervakningskamerors stillbilder kan "förbättras" med den magiska datorn så att datumet på en tidning någonstans i bilden lätt kan läsas. Eller, gud förbjude, idiotscenen i "Enemy of the State" där man faktiskt vrider på bildens motiv för att se något som var dolt bakom något annat. Dessutom känns de röstkommandon Deckard använder riktigt acceptabla.
© Anders Lindahl
2007-04-24
DVD / Blu-ray
En titt på BD-utgåvan från oktober 2017Nästan som en pendang till den hyllade uppföljaren släpps ungefär samtidigt originalet igen i påkostad hemmabioutgåva. Det är inte helt uppenbart utifrån säljtexterna men detta är en ompaketering av material från 2007. Helt okej, det är bra material.
Det släpps förstås en version i 4K också, men det är BD-utgåvan i steelbook som presenteras nedan.
Skiva ett innehåller förstås "The Final Cut", alltså Den Bästa Versionen av filmen. The Final Cut är, för att sammanfatta det kort, den director's cut som inte får kallas så, eftersom Scott redan på 90-talet slösade bort det namnet på en version han ändå inte riktigt var nöjd med. The Final Cut behåller allt de gjorde rätt då (ingen berättarröst, inget påklistrat slut) och förbättrar lite till. Så det är förstås helt rätt att nypaketera denna. Om du gissar att bilden ser bra ut gissar du väldigt rätt.
Här finns också tre kommentarsspår, inklusive ett med Ridley Scott. Det första han reder ut är den omtalade berättarrösten (alltså borta nu). Han avfärdar bestämt allt prat om att han skulle ha tvingats att lägga till den, men avrundar också med "thank God it's gone".
Skiva två (DVD) ägnas åt 3,5 timmar extramaterial, även detta från 2007 alltså. Det är uppdelat i en serie kortare dokumentärer på temat manus, casting, set design, etc. Det är en fascinerande helhetsstudie i tillkomsten där alla inblandade, även folk du aldrig hört talas om, får komma till tals. Först ut är den första manusförfattaren, Hampton Fancher, vars långsamma metodik till slut förärade honom det inofficiella öknamnet 'Happen Faster'. Han har inte varit överdrivet produktiv sedan denna synnerligen blandade upplevelse men är faktiskt en av manusförfattarna till "Blade Runner 2049".
Dokumentärerna hinner täcka in det mesta, till stor del i intervjuform med stillbilder som komplement. Det blir intressant ändå. Ridley Scotts son pratar om hur Ridleys brors död påverkade hans känslotillstånd (inte Tony, alltså, utan en tidigare tragedi). Hur finansierades produktionen, hur kände Philip K. Dick, enligt de som kände honom? Här beskrivs också en tilltänkt inledning på filmen som det hade varit rätt kul att se. Faktiskt filmade scener som aldrig kom med i någon visad version syns också, åtminstone delar av dem.
Det är extramaterial av bästa sort, som inte bara är tänkt som reklam utan som gör filmen och alla dess skapare rättvisa och ger en inblick hur det faktiskt funkar i filmindustrin. Bytet från Hampton till den mer effektive David Peoples är i sig bra drama. Och alla är angelägna om att ge sin sida av historien men samtidigt ära dem som äras bör. Ett skönt tema är hur de inblandade bidrog med saker som förändrade en film till vad man kanske tror helt härstammar från Regissörens Vision.
Visste ni ...
Att från första början, långt innan Scott blev inblandad, var filmen tänkt närmast som ett litet kammardrama.
Att det första valet som Deckard var Robert Mitchum, men länge tänkte de sig Dustin Hoffman i rollen (!).
Att Ford redan från början ville styra bort filmen från beroendet av berättarröst.
Originaltitel: Blade Runner
USA, 1982
Regi: Ridley Scott
Med: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, Daryl Hannah, William Sanderson, Joe Turkel, Brion James, Joanna Cassidy
Genre: Action, Drama, Religion/filosofi, Sci-fi
Hemmabio: 2024-08-19
Relaterat: A.I. (2001)
Relaterade artiklar
Robotar på film
Relaterat ur russinbloggen
2008-08-08: Blade Runner på bio, men högst lokalt
