Sunshine (2007)
Strålande tider, eh...inte så härliga...
Solen är döende. Mänskligheten är akut hotad och en rymdfarkost modell Maharadja Size har skickats ut för att närma sig den slocknande stjärnan och hålla gnistan vid liv med hjälp av en - bomb. Så långt kan premissen låta snarlik "Armageddon”, men det här är i så fall den högtidligare varianten av 'A-team räddar hela planeten'. Det här är snarare ”2001” med mer avancerade specialeffekter men samma genuina existentialism. Likheten med Kubricks klassiker består inte bara i konversationerna med skeppet självt, som den här gången talar med en kvinnas röst. Men det greppet bidrar till den mättade stämningen.
En grupp utvalda astronauter och vetenskapare har färdats i över ett år med Icarus II och är på väg in i 'the non-com zone', alltså kommunikationsskugga. Snart blir det omöjligt att skicka MMS hem till jorden och fysikern Robert Capa tar lång tid på sig för sitt meddelande. Så långt att en av kollegerna går miste om sin chans att göra detsamma och handgemäng vidtar.
- Vi har ett överskott på manlighet på kommandobryggan, kommenterar Cassie (Rose Byrne) som filmen igenom ger intryck av att vara mjukvarans förespråkare i ett allt hårdare internt arbetsplatsklimat.
Besättningen är så här dags ändå fascinerad över utsikterna på sina skärmar. När Merkurius kommer inom synhåll är det inte långt kvar och att bara få ett smakprov på solens verkliga kapacitet är frestande för flera av dem. Även om det är en filtrerad version som släpps igenom linsen för att inte förgöra dem alla. Men resan har som sagt varit lång och när det väl börjar brännas på allvar är det inte så märkligt om de psykiska påfrestningarna av isoleringen börjar ta sin tribut. Och det blir, som det kan förväntas, bara värre. Namnet Icarus II antyder ju att det fanns en Icarus I och det är nu riktiga dilemman uppstår. Föregångaren försvann flera år tidigare utan att fullfölja sitt uppdrag och när ersättarna får indikationer på att 'ettan' inte fullständigt gått upp i rök, ställs de inför sitt svåraste val hittills.
Ett avgörande beslut leder till behov av fler kursändringar i en kedja av händelser där hela den ursprungliga planen och med det jordens framtid sätts på spel. De artificiella ekosystemen ombord rubbas och konsekvenserna blir mer och mer drastiska. "Sunshine” är både filosofisk, på ett sätt introvert och sökande, samtidigt som den har ett hyperintensivt, sprakande formspråk där ljus och mörker i sina mest extrema tappningar konfronteras. Ibland blir det förvirrande; vem gör vad och varför? Men huvudfrågan om världen kommer att räddas eller inte är ganska uppenbar. Är det förresten vår givna rättighet att rädda oss själva? Har man verkligen 'sett ljuset' är det svårt att vika bort blicken och det kan ha en rent hypnotisk effekt som förändrar hela ens syn på universum och vår egen plats i det, på ett sätt som fick mig att tänka på ”Red Planet", en likartad men inte riktigt lika lyckad scifi-historia med bland annat Val Kilmer för några år sedan.
När någon säger "we're only stardust” börjar uttrycket anta andra dimensioner än vi kanske är vana vid. Vår överlevnad är beroende av en himlakropp vars krafter vi inte har fattat en promille av. Och det är dels förmågan att illustrera den insikten som ger "Sunshine” dess verkliga tyngd. Efter att ha sett en trailer för filmen hade jag inte en blekaste aning om vad den egentligen handlade om, men det här är ett fall där filmen i sig är bättre än något som förhandsvisade klipp skvallrar om. Men här blir också frågorna om värdet av en människa i förhållande till en annan obehagligt påträngande. När bollen är i rullning tvingas besättningsmedlemmarna väga sin egen betydelse inte bara gentemot hela mänsklighetens utan även mot varandras. Och deras personliga prioriteringar lyser igenom i hur krasst de resonerar kring detta. Corazón (Michelle Yeoh) verkar till exempel ha mer känslor för plantorna i syreträdgården än för sina medarbetare (eller människor överhuvudtaget). Men alla står givetvis under en enorm press och publiken utmanas att pröva sina egna reaktioner. Hur skulle vi ha gjort själva?
Fysikern Capa (spelad av Cillian Murphy) får mer ansvar än han någonsin kunnat föreställa sig och är en karaktär skapad för att lätt väcka identifikation hos oss. Och Cassie utgör alltså något slags motvikt till de mest hårdföra grabbarna i gänget. Om det finns någon svaghet i filmen är det väl att den till slut förlitar sig alltför mycket på fyrverkerier och kaskader av ljus, medan klarheten över vad som egentligen händer blir lidande. Men Danny Boyle, mannen bakom ”Trainspotting” och "The Beach" har i samarbete med Alex Garland (vilket inte är första gången) skapat ett science fiction-äventyr som absolut inte stannar vid stiliserad teknofili. Däremot ger de ordet soldyrkan en intressant innebörd.
Trivia:
Mark Strong, som innehar den mystiska rollen som Pinbacker, medverkade även i en annan ”Sunshine" (1999). Samma titel, men väsensskild historia åtminstone på ytan. Å andra sidan handlar även den om överlevnad under kritiska omständigheter.
Namnet Robert Capa skulle kunna vara en homàge till den legendariska krigsfotografen med samma namn (i och för sig taget). Han tog bland annat klassiska bilder från spanska inbördeskriget men dödades i Vietnam av en landmina 1954.
© Johan Lindahl
2007-04-19
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: Sunshine
Storbritannien, 2007
Regi: Danny Boyle
Med: Chris Evans, Cillian Murphy, Rose Byrne, Michelle Yeoh, Cliff Curtis, Hiroyuki Sanada mfl
Genre: Sci-fi, Thriller, Äventyr
Svensk biopremiär: 2007-04-20
Hemmabio: 2007-10-03
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
