The Fountain (2006)
Experimentell extravaganza med strypt ekonomi?
Ibland vet man inte vad som är fel. Men något är det. Antingen på filmen, eller på mig själv just den dag det gäller. ”The Fountain” är en film som av förhandsbeskrivningarna framstått som en absolut must-see för min del. Nu har jag gjort det. Och blev delvis imponerad, men inte hälften så berörd som jag av någon anledning kallt räknat med. Mottagandet har väl varit splittrat rent allmänt, i och för sig. Men ordet jag hoppades slippa att ens nämna, 'pretentiös', kommer skakande nära tangenterna. Där stod det visst... Om pretentiös är något entydigt negativt är en tolkningsfråga. Innebär det att ambitionerna var högre än kunnandet? Jag tror inte det, men den här filmen känns urgröpt, som om någon öppnat buken på den och börjat riva ur inälvorna från en fyllig, välskapt guldkossa.
Vägen till färdig film var tydligen en lång resa och det är möjligen det jag läser in också. Ständiga avhopp från skådespelare och finansiärer, fördröjningar och nedskärningar som närapå stjälpte hela projektet. Nu finns drygt en och en halv timme kvar. Kanske en tredjedel av det består av häpnadsväckande fantasifulla bildkaskader och på det regerar två starka rollporträtt av Hugh Jackman och Rachel Weisz, som iklär sig ett par olika roller var, eller samma personer i olika tidsepoker, kanske. Det här är ett av problemen. Hur ska vi se på de respektive tidsplanens innevånare? OK, ramen är följande: Tommy (Jackman) är en medicinsk forskare med pionjärambitioner, men också med en hustru som är döende i cancer. Hon, Izzi (Weisz) har lättare att acceptera det oundvikliga och vill ta vara på tiden tillsammans, medan han idogt fortsätter söka efter svaret på hur man utplånar inte bara hennes cancer på ett akut plan, utan även bra gärna besegrar döden sådan vi känner den.
Evigt liv. Egentligen betonas väl den drömmen mer i det plan där Jackman är en conquistador utsänd av drottningen i Spanien (Weisz i sin andra roll) för att hitta källan till odödlighet i Guatemalas djungler, vilket även skulle hjälpa henne mot en hotande inkvisitor. De här figurerna är fragment ur Izzis fantasier som hon sätter på pränt, en berättelse hon vill avsluta innan hon lämnar det jordiska. Men är de bara det? Och var kommer det tredje planet in? Där syns en Jackman med rakat huvud röra sig omkring i framtiden eller något tidlöst tillstånd, han ser visioner av sin älskade och väntar desperat på samma svar, i den här formen från något som måste vara Livets Träd. Regissör Aronofsky låter de här parallella skedena överlappa varandra konstant filmen igenom på ett fullt medvetet förvirrande sätt. Genialt eller för att dölja ett hål någonstans?
Folk skriker, kämpar för livet, har ångest och inre smärta. Närbilder på ögon, extatiska eller uppgivna, liksom på naturens mindre beståndsdelar och kroppar som brister eller helar sig själva är legio. En del sekvenser är rent sinnesvidgande. Med andra ord borde jag älska det här. Och jag är imponerad, över både viljan att berätta en så här komplex historia och de visuella extravaganserna när filmen är som bäst. Men filmen känns ändå komprometterad, för kort för att bli angelägen och slutas i en sin egen cirkel på ett dramatiskt övertygande sätt, samtidigt som den är för lång för att bara ses som ett bildmässigt experiment i en videoinstallation på någon biennal för modern konst. Att den är för kort som långfilm gör paradoxalt nog att den känns för lång i det skick den nu skickats ut, ungefär...
Det som irriterar mig gör det på samma sätt som ”Vanilla Sky”. Det känns inte som en bortkastad stund på jorden, men som något som kunde ha blivit så mycket bättre, så mycket helare, så helt himlastormande starkt. Till exempel kunde relationen mellan Tommy och Izzi i nutidsplanet ha utvecklats och givits mycket mer resonans. Hela poängen med filmen är ju att han är desperat över hennes förestående bortgång och inte kan acceptera detta faktum. OK, men vi känner dem knappt. Rachel Weisz var visserligen död redan i början av ”The Constant Gardener” men lyftes till liv i de intelligent insprängda tillbakablickarna (som ju utgjorde ungefär halva den filmen). I "The Fountain” blir hon aldrig riktigt tredimensionell. Det finns inte utrymme för det när det experimentella berättandet tar överhanden. Jo, jag förstår att det här nog framförallt ska rikta våra blickar mot en ”Fånga dagen”-attityd och budskapet att vi inte får förlora oss i att åstadkomma underverk. Inte bara lägga år till livet utan liv till åren, ni vet.
Men filmen blir ändå något av ett vackert skal inneslutande en lika vacker tanke som har svårt att bryta sig ur puppan och självförverkliga sig. Det som är bra är för speciellt för att avfärdas, men jag undrar om det redan ligger en Director's Cut färdig och väntar på att släppas i DVD-format så småningom. Eller också finns de saknade bitarna bara i sidor av ett manus som fick stympas grovt av ekonomiska skäl. Kanske får vi aldrig svar på dessa frågor, men sådant är ju livet till stor del.
© Johan Lindahl
2007-04-13
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: The Fountain
USA, 2006
Regi: Darren Aronofsky
Med: Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn m.fl.
Genre: Drama, Fantasy, Romantik
Svensk biopremiär: 2007-03-23
Teman: Livet i djungeln Stockholms filmfestival 2006 Tjugohundratalets bästa filmer
Relaterade artiklar
De bästa filmerna under 2007
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Ingår i följande teman
