Fest i byn (1948)
De bästa sketcherna från Razzel...
Det kan vara aningens svårt och klurigt att hitta en passande angreppsvinkel när man ska recensera en gammal klassiker som dessutom anses, i sin genre, vara ett mästerverk. Det vore gräsligt kul om man kunde stämma in i alla de hyllningskörer som i årtionde efter årtionde unisont hyllat Jacques Tatis "Fest i byn", men så kul ska vi inte ha nu, och det har man inte heller, alltsomoftast, när man ser filmen...
Jacques Tati spelar huvudrollen som byns misslyckade brevbärare. Eftersom han även är byns favorit-driftkucku får han utstå ständiga trakasserier, något som vi idag förmodligen skulle kalla för vuxen-mobbing. En lätt överdriven film om det amerikanska postväsendet ger dock den förtryckta kuriren en härlig revanschlusta, och han bestämmer sig för att bli den effektivaste och snabbaste postiljon som setts på denna sida Atlanten, hyllad och älskad av alla i byn. Givetvis går det hela fettokigt fel...
I tjugo minuter, då vi får följa brevbärarens misslyckade rationaliseringsförsök, känns det som att man hamnat i världens roligaste film! Frosserier i dubbelvikta skrattattacker avlöser varandra!!! Hipp hipp hurra!!!
Problemet är bara att ovanstående skratthysteri inleds först när filmen rullat i hela fyrtio minuter, d v s halva filmen har passerat nästan utan ett endaste skratt. Efter den roliga biten återstår det tjugo sura minuter, ett återbesök i ickeskrattarland. Filmen känns totalt felplanerad, det hade gott och väl räckt med en kortfilm med de göttigaste bitarna á la Razzel, ty det är ju de scenerna som gjort "Fest i byn" känd över hela världen.
Den rätt så unika blandningen av total långtråkighet och dunderkuliga scener ger "Fest i byn" en svag trea. Tiden har helt enkelt sprungit ifrån hyllningskörerna.
© Christer Johansson2005-05-02
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Dubbel-DVD med två versioner; en i färg, och en svartvit med viss handkolorering. Respekt till Tati som använde sig av två kameror vid inspelningen!