En långvarig förlovning (2004)
Amelie och skyttegravskriget
Det roligaste med Jean-Pierre Jeunet är att han aldrig har drabbats av "insikt". Han har inte trumpetat ut något i stil med "allt jag gjort tidigare har varit skit, och nu ska jag byta stil totalt." Det är roligt, eftersom hans stil är urskön och bör bibehållas. Visst ändrade han riktning en smula när samarbetet med Caro slutade, men det var mest en liten korrigering. Filmerna är lite mindre skruvade men fortfarande magiskt snyggt filmade och fyllda med idéer.
Helt i den andan är "En långvarig förlovning" inte alls särskilt olik "Amelie från Montmartre" - trots betoningen på krigets helvete, komplett med leriga skyttegravar och illdåd från överbefälhavare gentemot soldater som knappt står "Ärans väg" efter.
Historien, som berättas åtminstone till hälften med tillbakablickar, utspelar sig under första världskriget och åren därefter. Fem soldater ses i filmens inledning ledas mot sin död. Eftersom det inte räcker med att fienden försöker döda en är det ju lämpligt att avrätta de egna ibland om stridsviljan sviker. De fem har alla de gemensamt att de dömts för självstympning - i antagandet att detta skett avsiktligt i hopp om en snar hemresa. En av de arma stackarna är det dubbelt synd om, för han sköt av misstag av sig tummen när han skulle klubba en råtta med revolvern, men ärligt talat är det även svårt att klandra de andra.
Yngst i gänget är Manech (Ulliel), som i en märkligt imponerande uppvisning av mod hållit sin cigarett ovanför randen av skyttegraven i väntan på att en tysk prickskytt ska hinna sikta in sig och förhoppningsvis skicka honom hem till kärestan Mathilde, några fingrar kortare.
Det är dock ingen vanlig avrättning som ska ske. För att bryta dödläget beslutar topparna att skicka ut de fem i ingenmansland för att röra om i grytan lite. Strax därefter bryter kaos ut, och vilka som egentligen dött är högst osäkert. Osäkert nog för att vissa ska kunna behålla hoppet.
Manechs trolovade Mathilde (Tautou), som bor hos morbror och moster på landet, börjar några år senare att forska. Ovillig att ta emot de välmenande råden om att glömma och gå vidare använder hon sitt arv till att leja privatdetektiv och gör själv allt hon kan för att få veta vad som egentligen hänt. Kan det vara så att Manech lever? Samtidigt företar en annan ung kvinna sina egna efterforskningar, med liknande förhoppningar men också fler och betydligt brutalare ambitioner. En pusselbit leder till en annan och ett slags mysig detektivhistoria uppstår, fylld med möten med människor som tillfogar lite mer information och dessutom är intressanta själva. I ärlighetens namn kan alla namnen, som ibland inte ens är "de rätta" namnen, vara lite förvirrande om man inte är uppmärksam. Jag erkänner att jag vid något tillfälle missförstod vem som var vem, men i slutändan känns ändå allting tydligt nog.
Audrey Tautou haltar sig igenom hela filmen utan att hennes odiskutabla charm mattas det minsta. Läste strax innan filmen att hon inte vill bli större stjärna än hon redan är, men det får hon nog finna sig i. Bland andra återseenden från Jeunets värld finns, förstås, Dominique Pinon, och Jean-Claude Dreyfus - den burduse slaktaren från "Delicatessen". Ett mindre inväntat inhopp, talandes vad som i mina öron låter ungefär som riktig franska, gör Jodie Foster.
Chanser till filmmagi ska förstås tas de när de uppstår och "En långvarig förlovning" är som väntat ett ypperligt exempel. Jeunets idérikedom samsas väldigt väl med en lite allvarligare ton än tidigare och filmen känns väldigt helgjuten. Att se om den snart känns redan lockande.
Men finns det något negativt att säga? Tja, jag kan ibland kan tycka att voice-overn som berättar något som syns i bild förtar stämningen snarare än ökar den och vissa små myscharmigheter känns lite väl konstruerat myscharmiga, som mosterns leende och yttrande av en käck fras när hunden fiser. Detaljer, helt klart.
Kärleken mellan Manech och Mathilde, däremot, är ingen detalj utan navet som filmen kretsar runt. Här saknas faktiskt något. Vi ser dem när de är unga, vi ser några rara stunder av gemensam lycka och ett ledsamt avsked, men vi får inte veta tillräckligt för att verkligen kunna engagera oss. Huvudintrycket av Manech är att han är snäll men lite puckad. Mer än så vet vi inte om honom, krasst uttryckt. Jag låtsas inte veta exakt vad som borde ha tillförts, jag låtsas bara veta att det är något, och att Manechs korta minnesbild precis i början av filmen gör mer i den vägen än resten av deras gemensamma scener sammanslagna...
Sedan var jag på väg att invända något om att slutet inte riktigt motsvarar vad filmen hela tiden pekat mot, men så insåg jag att man kanske kan tolka det annorlunda. Men om detta får spoilern förtälja, ifall du redan sett filmen eller inte har något emot att få veta slutet.
© Anders Lindahl
2005-01-27
Originaltitel: Un Long Dimanche de Fiançailles
Frankrike, 2004
Regi: Jean-Pierre Jeunet
Med: Audrey Tautou, André Dussollier, Tchéky Karyo, Jean-Pierre Darroussin, Dominique Pinon, Jodie Foster
Genre: Drama, Mystery, Romantik
Svensk biopremiär: 2005-01-28
Teman: Första världskriget
Ingår i följande teman
