After the Sunset (2004)

Ingen kemi mellan Brosnan och Hayek

Uhum. Jaha. Jaså? Tråkigt hade jag väl inte, men det är svårt att komma ifrån känslan av att ha tagit del av ett tillbakalutat internt skämt. Pierce Brosnan är gentlemannatjuven Max som inte helt saknar likheter med den elegante Mr Thomas Crown han spelade för några år sedan, dock inte flitig med rakhyveln. Han har högteknologin på sin sida, framförallt i den inledande sekvensen som efteråt ganska tydligt aspirerar på att vara filmens höjdpunkt. Brosnan och hans partner in crime (and love) heter Lola och spelas av Salma Hayek. De genomför en djärv kupp, med hjälp av fjärrstyrda fordon (ni minns väl åkdonet i ”Tomorrow Never Dies"?) och på FBI-agenten Stans (Woody Harrelson) bekostnad.

Sedan slår de sig ner på en paradisö i Karibien (var annars?) utan utlämningsavtal med Staterna, för att pensionera sig och vila på lagrarna. Men det kliar i fingrarna på Max och det blir inte bättre när Stan plötsligt slår sig ner på ön och tipsar om en diamant som snart har vattenvägarna förbi, ombord på en lyxkryssare med all tänkbar bevakning. Max börjar rekognoscera trots att Lola gör allt för att distrahera honom. och Hayek vet ju hur... In träder också Sophie (Naomie Harris), en lokal snut som upprättar något slags samarbete med FBI-Stan. Sophie kommunicerar på en dialekt som verkar hämtad ur karikatyrhandboken över Jamaicanska idiom. Stan lyckas övertyga henne om att hålla ögonen på Max, en man som bevisligen har en historia av opålitlighet. Ja, så har vi också den lokala Gudfadern, gangstern Henri Mooré (Don Cheadle) som också är ute efter diamanten för sina egna syften. Hans roll är irriterande diffus, måste jag medge. Är det en snedvriden social kommentar om hycklande kriminella? Henri som karaktär hör inte hemma i den här lättsamma kriminalkomedin utan ger den i stället en backlash, ett ämnestillskott den inte mår bra av utan i stället frammanar en lätt obehaglig nykolonialistisk bismak.

Låter det motsägelsefullt? Så här dags att en rejäl härva utvecklat sig, mestadels genomförd med gott humör men inkonsekvenserna börjar bli en belastning. Och de blir inte färre. Filmen är inte till för att ta på allvar, men den snavar så ofta i slutet i sin balansakt mellan romantik (som blir drypande tvåloperatisk), ett överdrivet våldamt klimax och så ett lurendrejeri med så kallade finurliga flashbacks för att vi ska förstå vad som egentligen hänt. En del av det interna skämtet är uppenbart i och med att Stan i en tidig scen säger sig ogilla twistar i slutet på filmer, under en diskussion om en Hithcock-klassiker.

”After the Sunset" är godtagbar som tidsfördrivande sysselsättning en söndagkväll, till exempel för att smälta tyngre doser av den hårda verkligheten (vilket var ungefär den funktion den fyllde för oss, vill jag minnas. Anteckningarna har legat någon månad och mognat). En lättflytande historia att droga sinnet med utan risk för att kemin rubbas i hjärnan. Alla filmer där Salma Hayek är med har väl något slags automatisk raison d'être (allt låter mer seriöst på franska, eller hur?). Men här är hon faktiskt inte mycket mer än ett blickfång med en uppsättning bikinis att byta mellan, utan några mer sammanhängande resonemang att föra i debatten. Och på tal om kemi... om jag bara kunde skönja några laddade partiklar mellan henne och Brosnan skulle en del goodwill från min sida vara vunnen. Men utan elektronmikroskop tillgängligt så är det svårt. Det tänder lite mer mellan Woody Harrelson och Naomie Harris, trots eller tack vare att deras relation kräver mer ambivalens.

För att återknyta till inledningen; vissa filmer verkar mer ha tillkommit för att stjärnorna själva ska ha trevligt i en inbjudande miljö några månader och det är frestande att klassa det här som ett sådant fall. Kriminalkomedi kräver trots allt lite mer tankeverksamhet. Om jag säger att "Ocean's 11", "Ocean's 12" och "Ocean's 13" (den sista kommer säkert om cirka två år) har mer substans förstår ni vilken nivå vi rör oss på. Woody Harrelson är den som utstrålar mest energi och samtidigt får ta emot flest hårda smällar. Till övriga tillgångar kan räknas inbjudande panoraman över semesterön och regelbundna inslag av lättklädda turister. Exotismens charm som vapen. Dykning spelar viss roll och påminner om den tidiga Bond-filmen ”Åskbollen", även i det avseendet att det inte är särskilt visuellt klargörande. Delvis är väl poängen att vi ska dribblas bort och distraheras, men det räcker inte riktigt som ursäkt.

Ett genomgående stråk av homofobiska anpelningar lockar också fram några lättköpta leenden. Och så samlas allt i en sensmoral om att de lyckligaste människorna är de som är nöjda med att se solnedgången som dagens höjdpunkt och annars lever ett lugnt och stillsamt liv. Det hade inte blivit så mycket till berättelse om huvudpersonerna hade följt det rådet från början, men säkert en billigare produktion. Möjligen kan min svala inställning bero på en övermättnad på vem-lurar-vem-filmer. Förutom "Ocean's 12" har jag det senaste dryga året tagit del av titlar som "Criminal" (amerikansk remake av en argentinsk film), "Matchstick Men", ”Ladykillers" och "Welcome to Collinwood". ”After the Sunset" är kanske den mest glamourösa i sällskapet, men definitivt inte den mest glödhett engagerande.

© Johan Lindahl
2005-07-18

Originaltitel: After the Sunset
USA / Storbritannien, 2004
Regi: Brett Ratner
Med: Pierce Brosnan, Salma Hayek, Woody Harelsson m.fl.

Genre: Action, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2005-04-01

Sök