The Forgotten (2004)
Halvhyfsat konspirationsthrillerdrama
Känns lite lättköpt att plocka poäng på en filmtitel, men "The Forgotten" är ganska lättglömd.
Glömma, det kan däremot inte Telly. Hon lever fortfarande med sorgen, mer än ett år efter att sonen Sam dog. Maken Jim (Edwards) har nått längre i sorgearbetet och gläds åt att hon nu äntligen ska börja jobba igen. Hans uppenbara ambition att "normalisera" henne totalt faller dock inte i särskilt god jord.
En dag är exempelvis fotot med de tre utbytt mot ett med bara make och hustru. Välmenande, säkerligen, men nog så provocerande för en som faktiskt inte vill släppa taget om den djupt saknade. Nästa dag är fotoalbumen rensade och videobanden med ljuva minnen raderade och hon tycker att den oönskade terapin har gått långt nog.
När hon med rättmätig indignation konfronterar både make och psykolog med sin ilska har hon svårt att smälta vad hon får höra; Sam har aldrig funnits. Hon har skapat ett helt alternativt fantasiliv med nio års minnen av ett barn som i verkligheten dog innan födseln. Det finns till och med en term för detta beteende.
Förklaringar leder till bara mer ilska och psykologen (Sinise) finner sig till slut tvungen att fälla den dystra repliken "jag hade hoppats att vi skulle kunna klara av det här utan att behöva lägga in dig."
Det är hon inte så sugen på utan rusar iväg på den sortens egna efterforskningar filmens värld lär oss är den rätta reaktionen och hennes irrfärd för henne till Ash Correll, den försupne ex-hockeystjärnan hon tror sig ha mött förut, tillsammans med sonen. Där blandar sig plötsligt NSA in i spelet och lika plötsligt är två människor på flykt undan vad som mindre och mindre ser ut som den välmenande auktoriteten utan snarare skuggfigurer vars avsikter och identitet hålls i det fördolda ganska länge. Två människor som överraskande snabbt framstår som ett strävsamt medelålders par snarare än nästan totala främlingar.
"The Forgotten" ger sig i kast med märkliga idéer (den sortens idéer som får Ash att säga "I'm having a National Enquirer moment"), men utan en ironisk glimt i ögat - utan att ens verka utspela sig i den genre där idéerna hör hemma. Det är inledningsvis förvillande likt ett "vanligt drama", men förvandlas gradvis till någonting helt annat.
Det är förstås något av ett vågspel. Men det är ett välspelat och snyggt filmat sådant, med kompetens nog både för melankoli i dämpade färgskalor och ganska fartfylld action, också i dämpade färgskalor. En liten bilkrock fick mig nästan att ramla ur stolen i pur häpnad och en lika överraskande grej långt längre fram sitter klockrent - drastiska men inte nödvändigtvis brutala händelser utplacerade på ett skickligt sätt som effektivt väcker det eventuellt slumrande intresset.
Julianne Moore hanterar sin förvirrade, hysteriska och djupt olyckliga karaktär med bravur, och gör på ett trovärdigt sätt övergången till en mer handlingskraftig person när hon får något konkret att göra med sin sorg - och framför allt en likaledes förvirrad olycksbroder att styra och ställa lite över. Men kan man lita på Gary Sinise, efter att ha sett "Snake Eyes"? Kan man förresten lita på Dominic West, den ytlige glidaren i "28 dagar". Dessa och andra frågor besvaras, inte helt oväntat, under filmens gång.
"The Forgotten" lyckas kanske bättre som mystiskt sorgedrama än som konspirationsthriller i "X-files" skugga. Det finns scener där allt, eller åtminstone ganska mycket, plötsligt ska förklaras - som inte fungerar särskilt bra. Där det blir något av en ansträngning att bibehålla tron på vad som händer. Så länge det inte finns så mycket att vare sig tro eller tvivla på, mest mysterier och jakt, lyckas filmen fascinera. Men på ett eller annat sätt måste ju pay-offen levereras och här blir det i en något utdaterad valuta. Som kan vara rolig att ha kvar, eftersom den påminner om en annan tid, men som saknar egentligt värde.
Betyder det att hela filmen saknar egentligt värde? Nja, Julianne Moore - den enda skådisen som egentligen behöver anstränga sig det minsta - är som sagt väldigt duktig och är man på rätt humör kan det här nog fungera. En thriller för hela familjen, kanske man kan kalla det, på gott och ont. Två russin är en sådan värd på min skala.
© Anders Lindahl2005-05-09