Bringing out the dead (1999)
Ambulans till himlen
Man börjar känna sig tjatig och förutsägbar när man ständigt hyllar Martin Scorsese mer och mer för varje film som kommer. Faktum kvarstår dock att han varit på toppen av sin karriär i över 20 år nu, och filmerna blir bara bättre och bättre. Hans två huvudspår har varit gangsterfilmer och filmer om människor på utkanten av samhället och ofta blandas dessa. Huvudtemat som ligger under handlingen i filmerna verkar dock oftast vara konstant. Människan som söker frälsning. Från Harvey Keitels strövande för att finna Gud i "Mean Streets", vidare till Robert De Niros ångerfulla halvmafioso-casinoägare i just "Casino", har detta alltid funnits med.
I Bringing out the dead (BOTD), är temat lite omvänt. I den här filmen fungerar snarare Nicolas Cage som frälsaren, som tappat sin förmåga att rädda människor. Nicolas Cage spelar Frank, en utbränd ambulansförare i Hell´s Kitchen i New York. Filmen är skriven av Paul Schrader, som även samarbetade med Scorsese i "Tjuren från Bronx", "Kristi sista frestelse" och "Taxi Driver". Den sistnämnda är den filmen man snabbast drar paralleller med, i en jämförelse med BOTD, men de fungerar på olika sätt. Då Travis Bickle i "Taxi Driver", räddade folk som inte ville bli räddade, träffar Frank i BOTD flera människor som vill bli räddade, men som han inte är kraftfull nog att rädda. De snygga visuella tricken kombinerat med geniredigeraren Thelma Schoonmakers klipp, ger en mer inlevelsefull upplevelse i BOTD då man som beskådare av "Taxi Driver" mer fungerade som betraktare.
Filmen innehåller några mycket minnesvärda scener, bland annat när en drogpåverkad Frank drömmer att han räddar människor och drar upp folk ut trottoaren där de sitter fast. Scenen med droghandlarens räddning är också magnifik och är en sån scen som framkallar små rysningar av välbehag utmed ryggraden. Scorsese lyckas till och med få UB40:s "Red Red Wine", att ackompanjera på ett näst intill surrealistiskt sätt.
Att följa med på denna färd där allt rör sig mellan fantasi och verklighet är en riktig kick. Förtjusande Patricia Arquette är bra i en biroll som dotter till en av Franks patienter och Nicolas Cage gör en av sina bästa insatser sedan "Farväl Las Vegas". Att jag å andra sidan börjar tröttna lite på Nicolas Cage är ju min ensak, men det känns numer som om han finns med i allt man tittar på, men om det inte hade varit han så hade det ju varit Bruce Willis, så det är väl synd att klaga. Givetvis är det också roligt att se gamle sitcom-tjockisen John Goodman i god form.
Finns det då inget dåligt med filmen? Nja, det har egentligen inte så mycket med filmen att göra utan det handlar mer om mina egna referensramar. Jag hade nästan lite tråkigt mot slutet av filmen och fast Nicolas Cages och Patricia Arquettes rollfigurers sidoplot reder ut sig, så ser jag den inte som särskilt intressant. Då och då dyker också ett spöke föreställande en tjej han en gång inte lyckades rädda upp. Detta hade säkert funkat bättre om inte själva presentationen av spöket varit så klyschig och givit intryck av att varit hämtad från närmaste b-skräckis.
Hur som helst, filmen är kalasbra och förtjänar definitivt en större publik än den fick på svenska biografer.
© Johan Hultgren
2000-08-15
Originaltitel: Bringing out the dead
USA, 1999
Regi: Martin Scorsese
Med: Nicolas Cage, Patricia Arquette
Genre: Drama
