Masjävlar (2004)
Universella problem med regional karaktär
Ni vet hur det är. Kanske. Saker som borde (men inte absolut måste) bli gjorda blir inte alltid det på en gång. Och när det sedan gått en tid verkar det som om tåget bildligen har lämnat stationen och det lika gärna kan vara ogjort. Under en semester i Sverige såg vi (jag och fru samt svägerska) "Masjävlar” på en eftermiddagsvisning, dominerad av pensionärer i publiken, på Stockholms söder. Det var dagen efter att filmen utsetts till Det Bästa landet hade att erbjuda i den vägen år 2004. Var baggen välförtjänt? Omöjligt för mig att svara på, eftersom det i stort sett är den enda nya svenska film jag sett senaste året. Det är i alla händelser en bra svensk film. Men mina anteckningar blev liggande någonstans. Just nu vet jag inte ens riktigt var, men det är nog en fördel om jag letar upp dem innan jag fortsätter.
Aha. Där var de. Hm. Var är nu den mirakulöst skarpsinnige professor Langdon när han verkligen behövs och inte bara använder sin bildning till att sprida villoläror omkring sig... Oroa er inte, jag kan nog tyda mina egna hieroglyfer trots allt. En av anledningarna till att de mognat i en hylla var möjligen att jag inte kunde bestämma mig för hur många russin filmen egentligen är värd. Mycket i den är övertygande, träffsäkert och underhållande. Men uppbyggnaden och upplösningen styr tankarna mot andra dramer där familjer eller vänkretsar tvingas lufta alla sina demoner, eventuellt under en mycket begränsad tid av samvaro. Typ ”Människor emellan", ”Peter's Friends” eller ”Hemligheter och lögner”. Och då kanske det inte riktigt osar världsklass om Maria Bloms debutfilm. Men visst kan man bli inspirerad att säga vackra saker som ”det här lovar gott inför framtiden" eller "Blom bevisar att återväxten är god i den lilla gosiga svenska filmfamiljen".
En ung kvinna vaknar upp i ett tillstånd som inte signalerar total inre harmoni. Hon masar (ursäkta) sig iväg till bilen och far ganska motvilligt norrut mot barndomshemmet. Hon landar i ett kök där föräldrar, systrar (som bor nästgårds) och en del annat löst folk från grannskapet snabbt materialiserar sig. Ur radion strömmar en vämjelig dansbandsversion av en Ted Gärdestad-ballad. Och folket i stugan talar...dalmål! Det är ju egentligen genant att behöva berömma en film för dess medvetna bruk av de dialekter vi har i Sverige, men med tanke på hur många filmer som slarvat med det så blir det ju en omedelbar tillgång. Hur trovärdig är skildringen av Dalarna annars? Det är ett av de svenska landskap jag känner sämst till, men vi rör oss i alla fall i Rättvikstrakten. Mia bor i ”Tjockholm" (eller Fjollträsk som norrbottningarna kallar det, red. anm.). Hon hälsar på sin familj, vilket inte sker så ofta, men i alla fall oftare än de är hos henne.
Far fyller 70 och det ska firas. Olyckligtvis brukar alltid någon form av olycka inträffa under hans högtidsdagar och tillbuden tornar snart upp sig. Det finns redan långtgående spänningar mellan systrarna som lever skilda liv. Och alla andra i cirkeln omkring dem har sina trauman att bära på, oavsett om de medger det eller inte. Grannfrun Barbro har ett speciellt band till Mia, men vägrar tala om sin man som tog livet av sig för tio år sedan. Mycket outtalat måste ut och när det väl händer sker det på abrupta, inte så genomtänkta sätt, som mentalt handlösa fall mot avgrunden. Oftast känns tonen äkta även där mönstret är bekant. Några enstaka gånger blir personerna, som på beställning, lite mer välformulerade och klartänkta än de rimligen borde vara i en given situation - det ska liksom inte gå att missförstå deras avsikter. Men det är mer av en radanmärkning. Allt ska få sin förklaring efter de undertryckta känslornas hegemoni i en timme och det respekterar jag.
Bäst av alla är Kajsa Ernst som systern Eivor, en bitter bitch som uppenbart kämpar med sin identitet och förgäves försöker skjuta undan sin framvällande ångest. Men hon har naturligtvis sina speciella skäl till det. Det är ju så pedagogiskt uträknat i svensk film att man aldrig får tycka riktigt genuint illa om någon. Det finns alltid förmildrande omständigheter. Mia (Sofia Helin) har en del av samma vara (det vill säga ångest) men den kryper inte fram konkret förrän sent i dramat. Och där har jag också någon liten tjurskallig invändning att komma med. Jag tycker att Mia som karaktär är FÖR trulig och tillknäppt under större delen av filmen, men jag tillhör nog en minoritet.
”Masjävlar” är en film med regional karaktär, om universella problem. Den känns, griper tag och lever och den saknar inte humor. Överraskningsfesten där det mesta utspelas blir ett mikrokosmos över mänskliga svagheter och trassliga relationer. Kanske har Blom stoppat in för mycket på för liten yta och dras därmed med en ballast av utredningsarbete i de sista scenerna, vilket tvingar fram några ansträngda pseudolösningar. Men i det stora meningsfulla hela - snyggt jobbat. Så var det frågan om betyget, där jag väljer den snålare varianten men det handlar om en hårsmån.
© Johan Lindahl
2005-03-14
Originaltitel: Masjävlar
Sverige, 2004
Regi: Maria Blom
Med: Joakim Lindblad, Ann Petrén, Kajsa Ernst, Sofia Helin, Lars-Gunnar Aronsson, Barbro Enberg m.fl.
Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2004-12-17
Relaterat ur russinbloggen
2005-01-24: Masjävlar fick bästa-baggen
