National Treasure (2004)
Abderitisk amerikansk angelägenhet
Författaren Dan Brown får se sig slagen på fingrarna när "National Treasure" lanserar koder, konspirationer och gömda tempelriddarhemligheter med ännu mindre faktagrund än Browns egna och som inte ens på ytan verkar ha någon som helst rim och reson.
Familjen Gates har under flera generationer sökt efter en skatt av ett enormt historiskt och finansiellt värde. Den sistkomna ättlingen Gates, med förnamnet Ben (charmlöst och stelt spelad av Nicolas Cage), har slagit sällskap med den skrupelfrie och tämligen kriminelle investeraren Ian (Sean Bean) och tillsammans följer de upp ledtråd efter ledtråd som leder till skatten. Samarbetet skär sig dock rejält och, med fara för livet, finner sig Ben och hans visst-är-jag-rolig-nu-irriterande sidekick Riley (Justin Barthra) mitt uppe i en kamp mot klockan om vem som ska hitta skatten först.
Den stora skatten hittades, vad det verkar, av korsfarare under Salomons tempel i Jerusalem och dessa grundade sedan Tempelriddarorden. Från Tempelriddarna sprang Frimurarna och skatten tog sig över till den Nya Världen. Frimurarna är, som vi alla vet, ett sällskap med många hemligheter, knepiga handslag och en och annan konspiration knutna till sig. När USA:s Självständighetsförklaring skrevs under var flera av undertecknarna Frimurare och vad passar då bättre än att förse detta historiska, och välbevakade, dokument med en karta som leder till skatten. Om det skulle råda någon som helt tveksamhet här bör det kanske fastslås att hela denna storyline är "hitte-på" och utan koppling till den verkliga verkligheten. Det är naturligtvis helt i sin ordning i en äventyrsfilm, om den nu inte hade varit så urbota dum även i övrigt.
En stor del av "National Treasure" kretsar just kring Självständighetsförklaringen, vilken behandlas med en sådan vördnad och för vilken det så ivrigt propageras att hälften hade varit för mycket. Förutom alla andra brister är det också här hela filmen faller.
Såsom varande något sådant exotiskt som icke-amerikan har jag svårt att se denna gulnade pappersbit som "det viktigaste historiska dokument som finns". Mycket kanske det har att göra med att jag inte heller ser USA som det viktigaste landet i hela världen eller för den delen i världshistorien. För att få ut någonting alls av denna Disneyproduktion är det nämligen avgörande att man har just den inställningen till det stora landet i väster.
Det är ju också betecknande att skurken Ian, av europeisk härkomst, enbart har intresse för skattens ekonomiska värde medan amerikanen Ben under filmens gång blir allt mer patriotisk och vördnadsfull inför den historiska betydelsen av Självständighetsförklaringen. För att kortfattat summera det största problemet med "National Treasure" så är den helt och hållet en amerikansk angelägenhet, med propagandistiska, om än historielösa, inslag, och den har föga att göra utanför USA:s kuster.
Det räcker dock inte med elände så. Även om jag inte hade behövt störa mig på denna självgodhet och patriotism hade jag haft svårt att få ut något av denna taffliga film. Det följande av ledtrådar som är tänkt att bygga upp spänningen i filmen blir bara fånigt och trist, inte minst genom att lösandet av ledtrådarna bygger på otroliga eller rentav felaktiga premisser (som att till exempel se var skuggan från ett klocktorn faller vid en viss tid utan att ta hänsyn till årstid eller förändrade tidszoner). "National Treasure" vill så hjärtans gärna vara "Indiana Jones" men har inte förstått någonting alls av vad det är i denna filmsvit som gör den så underhållande.
Hur man än vrider och vänder på det är "National Treasure" inget annat än skräp och till på köpet är det långtråkigt och ospännande skräp. Denna film kan inte rekommenderas till någon, inte ens amerikaner.
FOTNOT: Adjektivet "abderitisk" i rubriken lärde jag mig idag och det betyder "enfaldig och dum". Ordet härstammar från den antika staden Abdera i nuvarande Turkiet vars invånare var kända för sin enfald och om vilka grannfolken berättade riktigt dåliga vitsar i samma stil som "Hur många abderiter behövs det för att skruva i en glödlampa?" eller, varför inte, "Hur många abderiter behövs det för att skriva ett filmmanus åt Jon Turteltaub?" Svaret på den senare frågan är troligtvis att inte ens abderiterna skulle sjunka så lågt.
© Andreas Hallgren2005-06-11