Bowling for Columbine (2002)

Fruktan är vårt vapen ...

Michael Moore vill säga mycket på två timmar. Och han får ganska mycket sagt också. Med ett manglat men stimulerat psyke lämnar jag salongen.

Kritiska frågor kan ställas: Är han för publikfriande och populistiskt enkelspårig? Väljer han lätta måltavlor? Är han vinklad och tendentiös? Väljer han vad han vill visa och inte visa? Kommer man någon gång under visningen, ofrivilligt eller inte, att tänka på Jan Josefsson? På allt detta kan man svara ja, men inte entydigt. Moore går inte bara rakt fram mot ett givet mål utan lämnar en del frågor öppna. Men jag är ganska säker på att han har rätt i åtminstone två saker, de bärande teserna i hans nya dokumentär: USA:s folk lever mer i fruktan än folk i andra jämförbara nationer och det finns alltför många skjutvapen liggande i byrålådorna (eller under kudden) hemma hos dem. Det är ingen bra kombination.

Michael Moore fick nyligen i tidskriften Time det tvetydiga epitetet amerikansk maskot för den framvällande europeiska antiamerikanismen. Jag vet fortfarande inte exakt vad författaren till en, i övrigt ganska nyanserad och läsvärd, artikel menade med det. Själv har han ju sagt att han älskar 'den stora klunsen' till nation han lever i. Men han vill uppenbarligen ändra en del på sakernas tillstånd. Hans egna vapen är humor och hård verklighet presenterad i chockartad takt.

Politiker som skyller våldet på Marilyn Manson, filmer eller dataspel framstår som hycklare. Moore växlar snabbt nellan välvårdade medborgare som förnekar sambanden mellan vapenfabriker, USA:s roll i världspolitiken och våldet på hemmaplan, till de som drabbats av inte minst massakern i Columbine High School i Littleton, en ”skrämmande normal” småstad enligt Matt Stone, en av skaparna av South Park och intervjuad i filmen såsom sprungen ur just denna plats och miljö.

Vi ser bilder från bevakningskamerorna på skolan där två grabbar sköt ihjäl 12 andra elever och en lärare. I efterdyningarna intervjuar Moore offer och tar med sig två av de skottskadade ungdomarna till en affärskedja som säljer samma ammunition, som de två fortfarande har kvar spår av i sina kroppar.

Moore gör också en en rask genomgång av USA:s ingripande i andra länders inre förehavanden under 1900-talets senare hälft. Iran, Irak, Chile, flera länder i centralamerika flimrar förbi. Vad hände, hur många dog i varje enskilt fall och så vidare - kalla fakta, sanna siffror. Han påpekar att samma dag som Columbine-tragedin fällde USA fler bomber över Jugoslavien än någon annan dag i det senaste kriget på Balkan.

Som en kulmen och ståtlig final skaffar sig Moore audiens hos Charlton Heston, filmstjärnan som blivit talesman för NRA, vapenlobbyn som sätter friheten att beväpna sig före de flesta andra hänsyn. De genomförde bland annat kampanjer i Littleton och Moores hemstad Flint, i bägge fallen med extremt dålig timing. Heston får svara på några väl valda frågor från den till synes oförarglige filmmakaren, håller god min först men gör ingen snygg sorti. (Nu sägs det i och för sig att han har fått Alzheimer, om det kan ha något med beteendet att göra).

Moore använder ofta grepp som är väldigt tydliga, ställer kontraster och motsägelser mot varandra. Det är klart att det väcker reaktioner och kan kallas manipulation. Han kanske hamrar in sina poänger en gång för mycket, men han utstrålar genuin nyfikenhet och verkar faktiskt bry sig. Awful truth-andan regerar även här, för att referera till hans TV-serie som sent omsider anlänt till svensk television.

Han gör också kopplingen till Kanada. Varför verkar de så mycket tryggare än sin storebror i söder, varför låser de inte sina dörrar och varför sker så få mord trots att vapentillgången där är i stort sett densamma som i USA? Om Moore först verkat fokusera på vapnens blotta existens och amerikanernas kärleksaffär med sina Colts, M16 och hagelbössor är så komplicerar han bilden genom att ta upp frågan om socialt skyddsnät, eller brist på. Där skiljer sig grannländerna åt.

Han rabblar statistik, mordfrekvenser i olika länder, klipper in kommentarer från experter, åklagare, poliser, folk på gatan, nyhetssändningar och fyller på med ett soundtrack som ofta är osande ironiskt - exempelvis ”What a wonderful world” till bilder av en allt annat en harmonisk värld. Att Moore har humor är som sagt en skillnad mellan honom och så många andra. Han är inte journalist i traditionell betydelse och borde inte vara det. Det viktigaste är att han fyller ett behov. Och Moore i den här tappningen är mer effektiv än han är som fiktionskapare. Hans hittills enda spelfilm, "Canadian Bacon" som bygger på en kul idé - USA förklarar krig mot Kanada av mindre genomtänkta skäl - planar ut i något mindre avsevärt mindre övertygande än det här.

"Bowling" är dokudrama att underhållas av samtidigt som de smattrande intrycken av världens mer absurda sidor fyller hjärnans olika departement. Vi skrattar högt - och sväljer. Moore går i clinch med en mentalitet som verkar vara grundläggande i den folksjäl han själv är en del av. Hade en europé gjort samma film vore det lättare att kalla den självgod, det är ju lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget.

Olika röster kommer dock till tals. Vilka Moore sympatiserar med och inte är dock ofta lätt att räkna ut. Men han är inte allvetande. Han diskuterar med en landsman varför USA har så många fler mord och dödsskjutningar än England, Tyskland eller Australien.

- Är vi mer mordiska än andra? Jag vet inte, erkänner landsmannen som ser ut att verkligen ha brottats med frågan. Moore pådyvlar inte heller någon förklaring just där.

Jag såg en gång ett reportage om vapenförsäljare i USA.
- You have a typical two-gun house, sade en av dem vid ett hembesök hos en familj. Två våningar, ett vapen per våning. det är ju logiskt. Normaliseringen av vapentillgången i hushållen, att det är vad som krävs, märks även här.

- Om inte du kan försvara din familj, vem ska då göra det? säger en till synes sansad och samlad kvinna, medlem i Michigans milis. De är inte extrema eller paranoida tycker de själva, bara ansvarstagande medborgare.

- Skippa mellanhanden (det vill säga polisen)om någon bryter sig in i ditt hus, fortsätter kvinnan.

Den svårfångade rasismen berörs också, den understuckna i medierna. Den namnlöse svarte mannen står för det mesta av brottsligheten, det är intrycket man får av nyheterna enligt Moore som klipper ihop ett kollage som ger stöd för sägen.

Han får fram mycket som inte direkt är nyheter, vi känner till det, men så här i koncentrat verkar allt uppenbart. Världen är sned. Men det kan väl inte vara så svårt att vända trenden om vi verkligen vill? Frågan är om vi vill.

Och här hos oss verkar tendensen snarare gå åt deras håll än tvärtom. Eller gör det inte?

Två saker till är jag ganska säker på, dock. Michael Moore är ingen cyniker. Och applåderna på den fullsatta Draken var långa.

© Johan Lindahl
2003-01-28

Originaltitel: Bowling for Columbine
Kanada/USA/Tyskland, 2002
Regi: Michael Moore

Genre: Dokumentär
Svensk biopremiär: 2003-02-07
Teman: GFF2003

Relaterat ur russinbloggen
2003-02-10: Bowling nominerad till manuspris
2003-03-24: Chicago vann, Moore provocerade

Ingår i följande teman

Sök